Where do I begin?
Jag har en sån konstig känsla just nu, en känsla av tomhet. Jag saknar att sakna någon. Att ha någon att dela allt med, någon att få känna samhörighet med.
Det känns som om jag aldrig kommer få känna det igen, som om jag aldrig kommer ha förmågan att våga lita på någon för att kunna öppna mig så pass igen. Det handlar inte om någon annan än mig själv, jag är helt enkelt för rädd för att bli sårad för att våga öppna upp mig och släppa in någon i mitt liv. Jag trivs bra ensam och med "singellivet", men vissa kvällar (som den här) skulle det vara skönt att ha en famn krypa in i och någon att luta sig mot...
As long as you need us, we'll never let go...
And when you say you don't need us anymore, you really need us more then ever.
Hinder efter hinder.
Varför ska livet vara så fruktansvärt svårt för? Så fort man kommit över ett hinder så kommer nästa... Jag kämpar verkligen för att få vardagen att gå ihop med allt vad den innebär men nu står jag där igen, bakom ännu ett hinder och undrar hur fan jag ska komma över det. Tänk om jag inte kommer på någon lösning? Tänk om det inte går som jag tänkt mig? Vad gör jag då?
Jag vet att jag är en person som oroar mig för mycket i onödan, sån har jag alltid varit. Men när det kommer till den delen att jag måste förlita mig på andra och inte bara mig själv, då kan jag inte annat...
Lie after lie, it's no wonder I don't trust you...
I hope it was worth it...
Min lilla sjukling, mamma älskar dig mest och mer än så <3
Loneliness is not for me
Att hela ens liv kan vända på en sekund har jag varit med om för många gånger nu, jag vet att man aldrig ska vara säker på något, aldrig ta någon eller något för givet. För i nästa sekund är allt ändå raserat och ens liv har med detsamma tagit en helt ny vändning. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Jag har alltid rest mig upp när jag fallit, på egen hand har jag gått igenom så fruktansvärt mycket som satt såna spår. Men i slutändan har det lett mig hit, gjort mig till den jag är och gett mig ett annat perspektiv över vad livet innebär. Ensam är stark, det är vad jag vill tro i alla fall. Jag vet att jag har svårt att släppa in personer i mitt liv, jag har svårt att låta människor komma riktigt nära å röra mitt inre. Jag har satt upp en mur, en mur för att skydda mig själv. Är det rätt? Är det fel? Det är säkert bara jag själv som kommer förlora på det i längden, men det spelar ingen roll. Rädslan för att bli sårad är så mycket starkare. Det räcker nu, det räcker med tårar. Dom tog slut för längesen, det finns inga kvar längre. Det finns ingen som skulle få se mig fälla dom igen, ingen som skulle få mig att känna så igen. Jag är stängd nu, släpper inte in någon.
Jag säger ju det... ensamma kvällar och en jävla massa tankar...
Panik!
Har ni någonsin blivit så rädda att det känt som om hela erat liv är på väg att rasa samman? När du känner paniken i hela kroppen och hur allting stannar till. Det fick jag uppleva idag och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så rädd som idag. Jag har aldrig någonsin känt en sån panik tidigare, aldrig. Vad som hände? Milo kunde inte andas, han försökte få luft men det gick inte. Min första tanke va att han hade satt något i halsen, när jag vände honom och tryckte med handen mot ryggen (som jag läst att man ska göra) så hände ingenting. Han kunde fortfarande inte andas, då kom paniken. Jag kunde inte sluta skrika, jag trodde att han skulle försvinna från mig. Tur nog va både pappa och Mario här, Mario hade nämligen lilleman under tiden pappa körde mig för att storhandla. Å tacka fan för det, för att dom båda va här just i den sekunden. Jag kunde inte sluta skrika "ring ambulansen, han kommer dö!!!" i panik, ingenting annat än ren panik. Pappa tog Milo, Mario ringde 112 och jag stod och kollade på min son som blev allt mer röd i ansikte, mörkröd och på väg mot lila. Pappa gjorde något och helt plötsligt började Milo hosta till. Han började andas igen och hans hud började ljusna och återgå till sin vanliga färg. Vi kollade igenom munnen men hittade ingenting, han hostade inte heller ut något så vad det var för något som kommit å täppt till luftvägarna förblir en gåta. Ambulansen kom och undersökte honom, allting såg bra ut, allting lät bra, inget fel. Tack å lov! Dom tror att han förmodligen fått upp något från magen (som från dagens middag) som han sen satt i halsen, fått upp och svalt igen. För innan det hände hade han inget mer i munnen än sin napp, det är det som är så konstigt. Att det kom från ingenstans, bara så där. Jag är fortfarande skakis, har ont i magen och mår illa. Kollar Milo genom våran babymonitor så att han andas varje minut typ, hur jag ska kunna sova i natt vette fan. Jag får försöka, men det kommer bli svårt... 
Åh, mitt hjärta. Vad skulle jag ta mig till om jag förlorade dig? Skräm mig aldrig mer sådär! Mamma älskar dig mest av allt, du är mitt liv. Min älskade skatt, den finaste i världen. Min vackra son ♥
Goodbye my lover, goodbye my friend...
Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan att du är stark nog att le även när det gör ont...
At the bottom, struggling to get up again...
Livet är så jävla orättvist, hela mitt liv har raserats. Alla planer, alla tankar, all kärlek. Hur går man vidare? Inte blir det lättare när allt annat runt om som måste lösas inte går som man vill, vart är alla hjälpsamma människor? Vart är dom med hjärtat på rätt plats? Som om det inte redan är jobbigt nog, som om jag inte redan mår tillräckligt dåligt. Jag förstår inte hur jag ska orka, orka med vardagen samtidigt som jag måste handskas med allt annat. Det tär så fruktansvärt mycket på en, ni har ingen aning. Men jag kommer klara det, jag kommer kämpa för att vara den bästa mamman i hela världen. Å så länge Milo får det bra, så länge han kan växa upp med kärlek och trygghet så kommer allt lösa sig. Jag själv kommer leva i celibat nu i resten av mitt liv, jag ska endast leva för min son. Kärleken kan slänga sig i väggen, för helt ärligt, så tror jag inte på den längre...
Alla dessa känslor...
Jag pendlar mellan så många olika känslor just nu, det är allt ifrån förtvivlan, hopp, saknad, sorg, oro, lättnad. Jag känner mig så otroligt sviken, sviken av en som betytt så mycket för mig, en som jag älskat av hela mitt hjärta. Ena sekunden vill jag bara ringa å säga att vi fixar det här, det löser sig. Andra vill jag bara få allt klart så jag kan påbörja mitt nya liv som ensamstående. Jag vet att vi inte kommer kunna fixa det, jag vet att vi skulle hamna på ruta ett igen. Men jag kan inte hjälpa det, saknaden och känslorna finns där oavsett vad jag försöker intala mig själv. Men jag vet också att det kommer komma en dag då allt smått börjar kännas lättare. Allting är bara så otroligt jobbigt just nu och smärtan inom mig går inte att förklara. Jag slits itu samtidigt som jag försöker vara stark. Jag måste vara stark, jag måste klara det här. Jag kommer klara det, jag vet det. Det kommer komma en dag då alla bitar fallit på plats, men vägen dit är svår. Men jag kommer kämpa och jag kommer lyckas.
Det är över nu...
Usch, jag vill bara kräkas. Att skriva det här som jag kommer göra nu får mig att inse hur verkligt det faktiskt är. Men ja, jag och Mario har bestämt oss för att gå skilda vägar men stanna som goda vänner. Varför är inget jag vill dela med mig av, det är alldeles för privat. Jag kommer alltid älska honom, alltid känna för honom. Men det blir bäst så här, både för oss och för Milo. Jag kan inte bara tänka på mig själv längre, jag måste tänka på min son och prioritera honom först. Vi kommer alla må så mycket bättre efter det här, hur svårt och hur jobbigt det än känns. Men vi är vänner och kommer fortsätta vara det, både för våran men framför allt för Milos skull. Sen får vi se vad framtiden har att ge, det jag vet är att vi är överens och att vi kommer göra allt för att Milo ska få en sån bra uppväxt som möjligt. Det är det viktigaste, det ända som betyder något. Just nu lever jag för min son, han är mitt allt och han får det hela att kännas lite lättare. Min ögonsten tack för att du finns, mamma älskar dig ♥
Vart ska jag börja? Hur ska jag börja?
Mår så fruktansvärt illa och känner mig så tom... För tillfället är mitt inre raserat och smärtan det gett går inte att beskriva. Jag är glad som har min underbara son, han får mig stark. Så länge jag har Milo vid min sida så kommer jag klara av det här, jag kommer komma igenom det hur jobbigt och hur ont det än gör. Allting kommer ordna upp sig, allting kommer bli bra igen. Hur svårt det än känns så vet jag det. Det finns en mening med allt, oavsett om det ibland är svårt att tro. "Efter regnet kommer det solsken igen", det är bara att härda ut den värsta biten sen blir allt bra. Det måste bli bra, det kommer bli bra...
Jobbiga nätter, hemska minne, försvinn...
Jag hoppar i säng nu, känner hur både tröttheten och en jobbig jävla huvudvärk smyger sig på. Hoppas jag slipper mardrömmarna inatt, dom börjar bli jobbiga nu. Egentligen vet jag varför jag får dom, det har med mitt undermedvetna att göra, mitt förflutna. Det händer alltid vid den här tiden på året... Kan ni förstå att den 29 mars var det fem år sen den värsta natten i mitt liv utspelades? Fem år är lång tid, men minnena sitter kvar som om det var igår. Jag undrar om det någonsin kommer släppa?
Ni behöver inte fråga vad det handlar om, jag har skrivit en del om det i ett inlägg på min gamla blogg som ni kan läsa här. Däremot har jag inte skrivit ner exakt vad som hände, mycket på grund av att det river upp allt för djupa sår. God natt...
.
Minnen så starka, en saknad så stor. Människor som sörjer, en dotter, en syster, en son, en bror. Vilsen och förvirrad utav den tomhet du lämnade kvar. Frågor som ställs i mitt inre men blir utan svar. Vart är du nu, vad har du för dig? Vakar du över oss, ser du oss. Farmor, kan du se mig? Jag saknar dig och kan inte förstå att du inte längre finns här, jag hoppas du har det bättre, vart du nu än är. Ett sista andetag innan du gav dig av, du lämnade kvar oss andra i ett stormigt känslohav. Även fast det är svårt, så måste vi låta dig gå. Vi har våra underbara minnen tillsammans och det är dom vi får tänka på. Du gav så mycket glädje när du var i liv, jag älskar dig min lilla farmor och hoppas du nu får vila i frid.
.
Väntar på att Milo ska vakna så jag kan ta ut hundarna, under tiden försöker jag skingra tankarna lite. Men det är svårt, jag kan bara inte sluta tänka på farmor och alla våra minnen vi har tillsammans. Under tiden springer Gucci och försöker komma in till pappa, han kraffsar på dörren som ett rop på att få låta han komma in å trösta honom. Men pappa sover, han behöver sova efter omständigheterna. Fyra dygns vakan tar på krafterna, både mentalt och psykiskt. Jag lider med honom, jag sörjer med honom, jag finns där för honom. Det är i dessa svåra stunder man ska ta vara på familjen, man ska uppskatta alla famnar man har att krama om, alla axlar det finns att gråta ut mot. I såna här svåra tider ska vi vara glada över att vi har varandra ♥
Vila i frid älskade farmor.
Jag möttes av en lapp på diskbänken imorse, den var från pappa. Klockan 04.15 somnade farmor in i lugn och ro, nu finns hon inte mer. Jag kommer aldrig mer få träffa henne, aldrig mer få höra hennes röst, känna hennes varma kramar. Det gör ont, nå fruktansvärt ont...
Du somnade stilla, din färd hade nått sitt slut. Från allt vad du lidit, nu vilar du ut. Dina steg har tystnat, men fortfarande finns ekot kvar. Vi binder en krans av de vackraste och finaste minnen vi har. Vi spar dom i vårt hjärta, tar fram dom då och då. Så kommer du för alltid, att vara här ändå ♥
.
Sitter å glor på efterlyst och som vanligt kommer minnen upp från det förflutna, tänk att jag skulle ha varit en av dom alla som sitter där med omgjord röst och mörker över för att berätta om det som hände mig den där onsdagskvällen för snart fem år sedan. Jag är glad att dom fick fast honom innan, att jag slapp göra det. Att han inte åtalades är däremot något jag alltid kommer få leva med, jag kommer alltid få leva med att han som gjorde mig så illa den kvällen kommer gå fri, ostraffad. Men jag har bearbetat det hela, på mitt egna sätt. Kanske inte helt, men jag tror inte heller att man någonsin kan bli hel efter något sådant. Jag tror att ärren aldrig kommer kunna blekna, dom kommer alltid sitta där i mitt inre...
.
Så fort det ringer på telefonen så hoppar jag till, nu är hon död, nu är det pappa som ringer och säger att farmor är död. Men jag har haft fel hela kvällen, ändå har jag inte orkat svara, inte orkat prata med någon. Jag har haft huvudvärk och mått illa sen jag kom hem från sjukhuset. Men mest ont i själen... Mario har fått ha Milo hela dagen så jag kunnat vilat. Ändå har det inte blivit mycket sömn, tankarna kommer ifatt en, minnena... Jag väntar fortfarande på det där samtalet, samtalet jag helst vill slippa men som jag vet kommer komma. Det är jobbigt, den här eviga väntan... Det lilla gnutta hopp jag hade försvann idag på sjukhuset, jag vet vad som komma skall men har så svårt att acceptera det. Jag försöker vara stark, men är inte annat än mänsklig. Döden kommer åt oss alla, vare sig vi vill det eller inte...
.
Det har varit en jobbig dag, vi va och hälsade på farmor tidigare på sjuhuset idag. Där låg hon, nästintill livlös. Vart hade min farmor tagit vägen? Vem va hon som låg där, så hjälplös och liten i sängen? Det gick knappt att känna igen henne. Hur kan tiden göra så med en? Hur kan det gå så fort? Det känns som om det inte alls va längesen jag va hemma hos henne och hon va pigg å lika rask i munnen som alltid. Nu låg hon där, tyst och stilla... Hon skulle ju träffa Milo också, det pratade vi om. Men allting gick så fort, hon fick aldrig chansen att träffa honom. Det tog på mig när pappa en dag tidigare i veckan höll i Milo och sa "Ja du gubben, du kommer aldrig få träffa din mammas farmor" med en sorgsen röst. Då slog det mig på riktigt, då insåg jag hur illa det faktiskt var. För någonstans innerst inne så trodde jag att farmor skulle bli bra igen, jag trodde att jag skulle få chansen att visa upp min familj för henne. Både Mario och Milo, den chansen är borta nu. Hon kommer aldrig få se dom... Det är lustigt att hon för två veckor sedan va å fixade håret hos frisören och va jätte glad till att nu ligga å invänta döden. Jag kan inte få in det... Sen gör det ont att se pappa så ledsen, faster Monika, farbror Micke och alla andra nära å kära. Det är hemskt!
Vi lever på hoppet!
Tidigare idag var ju jag och pappa på Södersjukhuset och hälsade på farmor, det värsta är att jag inte riktigt vet om hon märkte att vi va där. Jag har aldrig sett farmor sån, hon har ju alltid varit den där glada, hurtiga lilla damen med skinn på näsan. Nu låg hon där, i ett sjukhusrum som hon delade med en annan liten tant. Helt okontaktbar, med munnen uppe och ögonen stirrandes i taket. Hon reagerade lite när vi pratade med henne, ibland i alla fall. Hon tittade på oss ett tag, sedan upp i taket igen och därefter somnade hon. Med både ögon och mun öppna. Sedan ryckte hon till igen, tittade runt och somnade. Så höll det på... Vi fick inga svar, inget leènde och inga kramar. Hon bara låg där... Det var hemskt att se och hur många gånger jag än upplevt det som undersköterska på mina tidigare arbeten så kommer jag aldrig kunna lära mig att handskas med det. Än värre när det gäller en i familjen, någon man älskar. Jag hoppas att hon blir bättre, det gör jag verkligen och om inte så hoppas jag att det går fort. Att hon får somna in, få ro och lämna denna plats med kärlek och värme runt omkring sig. Det gör ont att tänka så, men jag vill inte heller att hon ska behöva lida. Jag älskar dig min lilla farmor ♥
