Jag möttes av en lapp på diskbänken imorse, den var från pappa. Klockan 04.15 somnade farmor in i lugn och ro, nu finns hon inte mer. Jag kommer aldrig mer få träffa henne, aldrig mer få höra hennes röst, känna hennes varma kramar. Det gör ont, nå fruktansvärt ont...

 

Du somnade stilla, din färd hade nått sitt slut. Från allt vad du lidit, nu vilar du ut. Dina steg har tystnat, men fortfarande finns ekot kvar. Vi binder en krans av de vackraste och finaste minnen vi har. Vi spar dom i vårt hjärta, tar fram dom då och då. Så kommer du för alltid, att vara här ändå ♥