Har ni någonsin blivit så rädda att det känt som om hela erat liv är på väg att rasa samman? När du känner paniken i hela kroppen och hur allting stannar till. Det fick jag uppleva idag och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så rädd som idag. Jag har aldrig någonsin känt en sån panik tidigare, aldrig. Vad som hände? Milo kunde inte andas, han försökte få luft men det gick inte. Min första tanke va att han hade satt något i halsen, när jag vände honom och tryckte med handen mot ryggen (som jag läst att man ska göra) så hände ingenting. Han kunde fortfarande inte andas, då kom paniken. Jag kunde inte sluta skrika, jag trodde att han skulle försvinna från mig. Tur nog va både pappa och Mario här, Mario hade nämligen lilleman under tiden pappa körde mig för att storhandla. Å tacka fan för det, för att dom båda va här just i den sekunden. Jag kunde inte sluta skrika "ring ambulansen, han kommer dö!!!" i panik, ingenting annat än ren panik. Pappa tog Milo, Mario ringde 112 och jag stod och kollade på min son som blev allt mer röd i ansikte, mörkröd och på väg mot lila. Pappa gjorde något och helt plötsligt började Milo hosta till. Han började andas igen och hans hud började ljusna och återgå till sin vanliga färg. Vi kollade igenom munnen men hittade ingenting, han hostade inte heller ut något så vad det var för något som kommit å täppt till luftvägarna förblir en gåta. Ambulansen kom och undersökte honom, allting såg bra ut, allting lät bra, inget fel. Tack å lov! Dom tror att han förmodligen fått upp något från magen (som från dagens middag) som han sen satt i halsen, fått upp och svalt igen. För innan det hände hade han inget mer i munnen än sin napp, det är det som är så konstigt. Att det kom från ingenstans, bara så där. Jag är fortfarande skakis, har ont i magen och mår illa. Kollar Milo genom våran babymonitor så att han andas varje minut typ, hur jag ska kunna sova i natt vette fan. Jag får försöka, men det kommer bli svårt...



Åh, mitt hjärta. Vad skulle jag ta mig till om jag förlorade dig? Skräm mig aldrig mer sådär! Mamma älskar dig mest av allt, du är mitt liv. Min älskade skatt, den finaste i världen. Min vackra son ♥

Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan att du är stark nog att le även när det gör ont...

Livet är så jävla orättvist, hela mitt liv har raserats. Alla planer, alla tankar, all kärlek. Hur går man vidare? Inte blir det lättare när allt annat runt om som måste lösas inte går som man vill, vart är alla hjälpsamma människor? Vart är dom med hjärtat på rätt plats? Som om det inte redan är jobbigt nog, som om jag inte redan mår tillräckligt dåligt. Jag förstår inte hur jag ska orka, orka med vardagen samtidigt som jag måste handskas med allt annat. Det tär så fruktansvärt mycket på en, ni har ingen aning. Men jag kommer klara det, jag kommer kämpa för att vara den bästa mamman i hela världen. Å så länge Milo får det bra, så länge han kan växa upp med kärlek och trygghet så kommer allt lösa sig. Jag själv kommer leva i celibat nu i resten av mitt liv, jag ska endast leva för min son. Kärleken kan slänga sig i väggen, för helt ärligt, så tror jag inte på den längre...

Jag pendlar mellan så många olika känslor just nu, det är allt ifrån förtvivlan, hopp, saknad, sorg, oro, lättnad. Jag känner mig så otroligt sviken, sviken av en som betytt så mycket för mig, en som jag älskat av hela mitt hjärta. Ena sekunden vill jag bara ringa å säga att vi fixar det här, det löser sig. Andra vill jag bara få allt klart så jag kan påbörja mitt nya liv som ensamstående. Jag vet att vi inte kommer kunna fixa det, jag vet att vi skulle hamna på ruta ett igen. Men jag kan inte hjälpa det, saknaden och känslorna finns där oavsett vad jag försöker intala mig själv. Men jag vet också att det kommer komma en dag då allt smått börjar kännas lättare. Allting är bara så otroligt jobbigt just nu och smärtan inom mig går inte att förklara. Jag slits itu samtidigt som jag försöker vara stark. Jag måste vara stark, jag måste klara det här. Jag kommer klara det, jag vet det. Det kommer komma en dag då alla bitar fallit på plats, men vägen dit är svår. Men jag kommer kämpa och jag kommer lyckas.

Usch, jag vill bara kräkas. Att skriva det här som jag kommer göra nu får mig att inse hur verkligt det faktiskt är. Men ja, jag och Mario har bestämt oss för att gå skilda vägar men stanna som goda vänner. Varför är inget jag vill dela med mig av, det är alldeles för privat. Jag kommer alltid älska honom, alltid känna för honom. Men det blir bäst så här, både för oss och för Milo. Jag kan inte bara tänka på mig själv längre, jag måste tänka på min son och prioritera honom först. Vi kommer alla må så mycket bättre efter det här, hur svårt och hur jobbigt det än känns. Men vi är vänner och kommer fortsätta vara det, både för våran men framför allt för Milos skull. Sen får vi se vad framtiden har att ge, det jag vet är att vi är överens och att vi kommer göra allt för att Milo ska få en sån bra uppväxt som möjligt. Det är det viktigaste, det ända som betyder något. Just nu lever jag för min son, han är mitt allt och han får det hela att kännas lite lättare. Min ögonsten tack för att du finns, mamma älskar dig ♥

Jag hoppar i säng nu, känner hur både tröttheten och en jobbig jävla huvudvärk smyger sig på. Hoppas jag slipper mardrömmarna inatt, dom börjar bli jobbiga nu. Egentligen vet jag varför jag får dom, det har med mitt undermedvetna att göra, mitt förflutna. Det händer alltid vid den här tiden på året... Kan ni förstå att den 29 mars var det fem år sen den värsta natten i mitt liv utspelades? Fem år är lång tid, men minnena sitter kvar som om det var igår. Jag undrar om det någonsin kommer släppa?

Ni behöver inte fråga vad det handlar om, jag har skrivit en del om det i ett inlägg på min gamla blogg som ni kan läsa här. Däremot har jag inte skrivit ner exakt vad som hände, mycket på grund av att det river upp allt för djupa sår. God natt...