Tack för alla gratulationer, det är verkligen jätte roligt att läsa. För jag läser fortfarande varenda kommentar även om jag inte svarar på dom. Det beror på att jag inte har den tiden längre, men det har ni nog förstått vid det här laget. Det är verkligen underbart att vara mamma, jag bara älskar det. Kan sitta och titta på min älskling i timmar, han är verkligen perfekt! Jag har svårt att förstå hur vi har kunnat skapa något så vackert, något som är en del av mig och en del av Mario. Det är sant som dom säger, att man inte vet vad riktigt kärlek är först man skaffar barn. För det är verkligen en stark kärlek, en annan sorts kärlek som jag bara kommer känna för mina barn och i detta fall för Milo.

Helgen har gått på fort, det har varit fullt hus här hemma. Gissa om vi fått en massa till Milo, han blir verkligen bortskämd lillen. Alla i vår omgivning är så givmilda, en massa tack till er! Sen har fått en bil också av Marios mamma och hennes man, en svart mazda 02 halvkombi. Den är jätte fin och hade inte kunnat komma lägligare än nu. Så ja allting flyter på bra nu och jag blir bara lyckligare och lyckligare för varje dag som går.

Idag ska vi på återkontroll borta på SÖS men innan hade jag tänkt hinna till handen för att spana runt lite. Sen ska jag hämta ut mitt leg också, något jag egentligen skulle ha gjort i onsdags. Men då låg jag ju inne på SÖS å födde så den planen sprack ju. Ne ni, dags att väcka Mario så han kan ta Milo. Cause I need a shower!

Tjingeling!

Den 24 November klockan 05:47 kom Milo till världen, han vägde 4150 gram och var 52 cm lång. Lyckan är obeskrivlig och känslorna flödar, han är utan tvekan det bästa jag varit med om! Kommer skriva förlossningsberättelsen nån dag framöver, för nu ska jag passa på att vila lite medans Milo sover. Man får liksom passa på om man ska orka med natten, för då blir det inte mycket sömn kan jag lova! Nu har ni i alla fall fått sett mitt lilla mirakel ♥

När man väl ska uppdatera så funkar inte blogg.se som det ska, typiskt va? Har försökt mig på ett inlägg hela dagen men det är inte först nu det verkar funka, jaja bättre sent än aldrig...

Det har fortfarande inte kommit någon bebis men det går framåt, slemproppen gick imorse så nu väntar jag med ännu mera spänning på att liten ska titta ut. Vill att dom "riktiga" värkarna ska sätta igång nu, är så trött på att gå och ha halv ont hela tiden. Än mer att inte kunna sova om nätterna, det tar nå otroligt på krafterna. Förhoppningsvis kommer han snart, inom denna vecka om vi har tur men helst inom ett par dagar om jag får bestämma. Gud så jag längtar efter vårat första möte tillsammans, det kommer definitivt vara den bästa dagen i mitt liv ♥

Till alla er som varit gravida:
Hur lång tid tog det innan er förlossning satte igång efter det att slemmis gått?

Den där molande värken jag känt av de senaste dagarna har blivit värre, bra mycket jävla värre! Jag har även haft som ett tryck neråt under dagen, ibland har jag bara velat falla ihop å gråta på grund av obehaget och smärtan de ger. Tur nog hade jag tid hos mvc idag, har nog aldrig varit så lättad över att träffa min barnmorska som idag. Hon blev däremot superglad och sa att nu har allt kommit igång, jag har gått in i den "första fasen", latensfasen eller vad den nu hette. I övrigt såg allting bra ut och korvens huvud har åkt ännu längre ner, något som verkligen känns!

Just nu i skrivande stund kommer en värk, dom har kommit och gått hela dagen. Än så länge känner jag att jag klarar av dom, att dom inte alls är så där "jag-klarar-mig-inte-längre-låt-mig-bara-få-dö-värkar". Självklart gör dom ont, det kan jag inte neka till. Men det är en smärta jag klarar av, i alla fall för stunden. Jag vet ju att det förmodligen kommer bli värre, bra mycket värre. Frågan är bara när? När kommer liten vilja komma ut? Ska det hålla på så här i bra många dagar till, då vet jag inte vart jag tar vägen. Har knappt fått nån sömn under tre nätter nu och denna natt lär inte heller ge så mycket, det tar på krafterna kan jag ju säga...


Dagens frågor:
När tror ni att han kommer? Vad tror ni han kommer väga och hur lång kommer han vara?

Idag går jag in i vecka 39 och känner mig allt mer och mer spänd inför vad som komma skall. Nu är det liksom bara som en lång seg väntan, men snart så är han här. Jag själv har svårt att förstå vart veckorna har tagit vägen, hur har tiden kunnat gått så fort? Ändå känns det som om jag varit gravid i en evighet, som om jag aldrig skulle komma hit där jag är nu. Det är verkligen en massa blandade känslor inför förlossningen, men mest åt det positiva hållet. Självklart är jag nervös, spänd och orolig. Men än mer är jag förväntansfull, glad och hoppfull över att det kommer gå bra.

Träffade narkosläkaren för ett tag sedan, då dom konstaterat att jag har von willebrands sjukdomen så får jag inte ta epiduralen. Risken att jag blir förlamad är för stor och något jag verkligen inte är villig att riskera. Då har jag hellre ont under ett tag än att få lida för det resten av livet. Lite surt är det ju då jag hade räknat med att ta den, men va fan. Kan alla andra föda utan så kan jag med, morsan födde t.ex. mig med enbart lustgas och då låg jag även fel. Så hur illa kan det bli egentligen?

Tur nog har jag fått förmågan att kunna se allt från den ljusa sidan, det kommer jag fortsätta att göra. På något sätt tror jag att det finns en mening med allt, om inte annat så gör det livet så mycket enklare genom att tänka så.

Minns ni när den här bilden togs? Då va jag i vecka 14+2, hade precis börjat få en kula och tyckte att jag blivit jätte stor. Det är ganska ironiskt om man jämför med hur jag ser ut nu, det där va ingenting, knappt synbart. Nu har jag gått upp 16 kilo, fått en del bristningar och allt vatten har fått mig att se ut som en vandrande geleklump. Något som däremot är detsamma som då är lyckan, glädjen och kärleken till mitt lilla underverk. Å vet ni vad? Snart är han här, inom en månad kommer jag få hålla honom i min famn. Krama, pussa och säga hur mycket jag älskar honom. Jag längtar nå otroligt, känslan går inte att beskriva men det är definitivt den bästa jag någonsin känt och något jag hoppas att alla får uppleva ♥

Idag flyttar vi, äntligen har dagen kommit som jag så länge längtat efter men ändå känner jag mig lite less. Vi har ju så många fina minnen i den här lägenheten, men det är inte så konstigt när vi bott här i över ett och ett halvt år nu. Sjukt vad tiden går fort! Men det ska bli skönt att flytta till större och komma bort från just det här området. Längtar som fan tillls allt är klart bara, men det känns ganska långt borta just nu när man tittar sig omkring på alla jävla flyttkartonger som tar upp hela lägenheten. Så jag längtar till om typ tre veckor, för då lär ju allt va klart? Då måste för fan allt va klart! Å så kanske Milo har kommit också? Åh vad jag längtar, längtar, längtar!

I övrigt så är allt bra, förutom att jag har sjukt ont i bäckenet och i min vänstra vad då jag vaknade upp av att den krampade som fan imorse. Någon mer som varit med om det under graviditeten? Något tips på hur man kan få de att sluta fortare? För det är sjukt hur jävla ont det gör! Haha, nu tänker ni säkert så här "hur ska hon klara av att föda barn som klagar över kramp i vaden?". Å vet ni? Att jag har ingen jävla aning, men ut måste han ju så jag får helt enkelt stå ut!

Ne, dags att väcka upp Mario å farsan nu. Klockan börjar liksom ticka iväg!