Tidigare idag var ju jag och pappa på Södersjukhuset och hälsade på farmor, det värsta är att jag inte riktigt vet om hon märkte att vi va där. Jag har aldrig sett farmor sån, hon har ju alltid varit den där glada, hurtiga lilla damen med skinn på näsan. Nu låg hon där, i ett sjukhusrum som hon delade med en annan liten tant. Helt okontaktbar, med munnen uppe och ögonen stirrandes i taket. Hon reagerade lite när vi pratade med henne, ibland i alla fall. Hon tittade på oss ett tag, sedan upp i taket igen och därefter somnade hon. Med både ögon och mun öppna. Sedan ryckte hon till igen, tittade runt och somnade. Så höll det på... Vi fick inga svar, inget leènde och inga kramar. Hon bara låg där... Det var hemskt att se och hur många gånger jag än upplevt det som undersköterska på mina tidigare arbeten så kommer jag aldrig kunna lära mig att handskas med det. Än värre när det gäller en i familjen, någon man älskar. Jag hoppas att hon blir bättre, det gör jag verkligen och om inte så hoppas jag att det går fort. Att hon får somna in, få ro och lämna denna plats med kärlek och värme runt omkring sig. Det gör ont att tänka så, men jag vill inte heller att hon ska behöva lida. Jag älskar dig min lilla farmor ♥