Jag pendlar mellan så många olika känslor just nu, det är allt ifrån förtvivlan, hopp, saknad, sorg, oro, lättnad. Jag känner mig så otroligt sviken, sviken av en som betytt så mycket för mig, en som jag älskat av hela mitt hjärta. Ena sekunden vill jag bara ringa å säga att vi fixar det här, det löser sig. Andra vill jag bara få allt klart så jag kan påbörja mitt nya liv som ensamstående. Jag vet att vi inte kommer kunna fixa det, jag vet att vi skulle hamna på ruta ett igen. Men jag kan inte hjälpa det, saknaden och känslorna finns där oavsett vad jag försöker intala mig själv. Men jag vet också att det kommer komma en dag då allt smått börjar kännas lättare. Allting är bara så otroligt jobbigt just nu och smärtan inom mig går inte att förklara. Jag slits itu samtidigt som jag försöker vara stark. Jag måste vara stark, jag måste klara det här. Jag kommer klara det, jag vet det. Det kommer komma en dag då alla bitar fallit på plats, men vägen dit är svår. Men jag kommer kämpa och jag kommer lyckas.