Det har varit en jobbig dag, vi va och hälsade på farmor tidigare på sjuhuset idag. Där låg hon, nästintill livlös. Vart hade min farmor tagit vägen? Vem va hon som låg där, så hjälplös och liten i sängen? Det gick knappt att känna igen henne. Hur kan tiden göra så med en? Hur kan det gå så fort? Det känns som om det inte alls va längesen jag va hemma hos henne och hon va pigg å lika rask i munnen som alltid. Nu låg hon där, tyst och stilla... Hon skulle ju träffa Milo också, det pratade vi om. Men allting gick så fort, hon fick aldrig chansen att träffa honom. Det tog på mig när pappa en dag tidigare i veckan höll i Milo och sa "Ja du gubben, du kommer aldrig få träffa din mammas farmor" med en sorgsen röst. Då slog det mig på riktigt, då insåg jag hur illa det faktiskt var. För någonstans innerst inne så trodde jag att farmor skulle bli bra igen, jag trodde att jag skulle få chansen att visa upp min familj för henne. Både Mario och Milo, den chansen är borta nu. Hon kommer aldrig få se dom... Det är lustigt att hon för två veckor sedan va å fixade håret hos frisören och va jätte glad till att nu ligga å invänta döden. Jag kan inte få in det... Sen gör det ont att se pappa så ledsen, faster Monika, farbror Micke och alla andra nära å kära. Det är hemskt!