Väntar på att Milo ska vakna så jag kan ta ut hundarna, under tiden försöker jag skingra tankarna lite. Men det är svårt, jag kan bara inte sluta tänka på farmor och alla våra minnen vi har tillsammans. Under tiden springer Gucci och försöker komma in till pappa, han kraffsar på dörren som ett rop på att få låta han komma in å trösta honom. Men pappa sover, han behöver sova efter omständigheterna. Fyra dygns vakan tar på krafterna, både mentalt och psykiskt. Jag lider med honom, jag sörjer med honom, jag finns där för honom. Det är i dessa svåra stunder man ska ta vara på familjen, man ska uppskatta alla famnar man har att krama om, alla axlar det finns att gråta ut mot. I såna här svåra tider ska vi vara glada över att vi har varandra ♥