Så fort det ringer på telefonen så hoppar jag till, nu är hon död, nu är det pappa som ringer och säger att farmor är död. Men jag har haft fel hela kvällen, ändå har jag inte orkat svara, inte orkat prata med någon. Jag har haft huvudvärk och mått illa sen jag kom hem från sjukhuset. Men mest ont i själen... Mario har fått ha Milo hela dagen så jag kunnat vilat. Ändå har det inte blivit mycket sömn, tankarna kommer ifatt en, minnena... Jag väntar fortfarande på det där samtalet, samtalet jag helst vill slippa men som jag vet kommer komma. Det är jobbigt, den här eviga väntan... Det lilla gnutta hopp jag hade försvann idag på sjukhuset, jag vet vad som komma skall men har så svårt att acceptera det. Jag försöker vara stark, men är inte annat än mänsklig. Döden kommer åt oss alla, vare sig vi vill det eller inte...