Jag vet inte vad jag vill skriva eller ens få ut med det här inlägget, men jag behöver skriva av mig. Jag hatar dessa ensamma kvällar, verkligen hatar dom. Jag har aldrig varit en person som tyckt om ensamheten, aldrig någon som njutit av tystnaden som lägger sig. Jag mår bäst när jag är omringad av människor, av röster, av ljud. Man kan tycka att jag borde vara van vid det här laget, men helt ärligt så undrar jag om jag någonsin kommer bli det? Kvällarna tar upp alldeles för många tankar, tankar jag inte vill tänka på. Om sånt som hänt, sånt man önska att man kunnat gjort annorlunda och minnen man bara vill glömma. Tankar om framtiden, om vad den har att ge och vad den kommer föra med sig.

Att hela ens liv kan vända på en sekund har jag varit med om för många gånger nu, jag vet att man aldrig ska vara säker på något, aldrig ta någon eller något för givet. För i nästa sekund är allt ändå raserat och ens liv har med detsamma tagit en helt ny vändning. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Jag har alltid rest mig upp när jag fallit, på egen hand har jag gått igenom så fruktansvärt mycket som satt såna spår. Men i slutändan har det lett mig hit, gjort mig till den jag är och gett mig ett annat perspektiv över vad livet innebär. Ensam är stark, det är vad jag vill tro i alla fall. Jag vet att jag har svårt att släppa in personer i mitt liv, jag har svårt att låta människor komma riktigt nära å röra mitt inre. Jag har satt upp en mur, en mur för att skydda mig själv. Är det rätt? Är det fel? Det är säkert bara jag själv som kommer förlora på det i längden, men det spelar ingen roll. Rädslan för att bli sårad är så mycket starkare. Det räcker nu, det räcker med tårar. Dom tog slut för längesen, det finns inga kvar längre. Det finns ingen som skulle få se mig fälla dom igen, ingen som skulle få mig att känna så igen. Jag är stängd nu, släpper inte in någon.


Jag säger ju det... ensamma kvällar och en jävla massa tankar...