Fumligt värre.
Blogglusten ökar.
Words...
...
Sometimes it’s not the person that you miss. It’s the feeling that you had when you’re with them.
...
When it comes to affairs of love and hurt, you have to wait for your heart to learn what your head already knows. Then you can break free.
Never mind.
I think that people who are meant to be together always find a way to each other.
Det spelar ingen roll vad vi har om vi inte kan lära oss att uppskatta det.
To all haters in the world!
Jag tycker synd om människor som känner att dom behöver försöka trycka ner andra för att själva må bra.
Come on - ridiculous.
Så jävla sugen!
På att bli mörkhårig igen!!! Ska jag, eller ska jag inte? Vad tycker ni? Blääää, beslutsångest!
Sist jag va mörkhårig för 2 år sen typ, waaaay long time ago! Å så Mario och Issa, shit vad lätt allt va på den tiden. Minnen, minnen! Det va en bra tid i mitt liv, en jätte bra tid faktiskt.
God natt!
En jävla massa måsten!
Fansiken så bra den här bilden stämmer in på mitt liv just nu, om ni bortser från den där ungen längst ner som skriker "mom". Den skulle passa bättre som Mario istället, för emellanåt verkar det som om han tror att jag är nån jävla morsa till honom som ska passa up på han hela tiden. But hell no! Det har han fått förklarat för sig ett x-antal gånger också. Nu på senare tid har han börjat med nått nytt när jag ber honom göra något, antingen har han ont i magen, mår illa eller så är det någonting annat som spökar. Om jag blir trött? Jo, trött som fan på att göra allting själv. Just nu är det både tvätt som ska hängas å disk som ska diskas, samt leksaker överallt som måste plockas upp. Men den jäveln har tydligen ont i magen och "kan" därför inte hjälpa till. Det han däremot inte tänkt på är att jag snart ska ha lingonveckan å är på ett jävla humör samt har ont i både mage och rygg, men klagar jag? Nej, för jag vet att det måste göras ändå. Varför ska det alltid vara så synd om killar när dom har ont någonstans? När det egentligen inte ens är riktig smärta? Fan vilken jävla tur det är att det inte är killarna som föder barn, som får såriga bröstvårtor efter amningen, som behöver leva med värk i mage och rygg en hel vecka i månaden, som får foglossning pga. graviditeten. En jävla tur är vad det är, för annars hade nog ingen kvinna i hela världen stått ut med dom jävlarna! Märks det att jag är irriterad eller? Som fan! Å det är vell nu det är dags för en poker, i förebyggande syfte liksom. Ni vet; "tur i spel, otur i kärlek", remember?
Frustrerad!
Jag har ont i magen, mestadels beror det på en sak som Mario vill att vi ska göra men som jag inte har någon större lust med. Men helt ärligt, ska jag behöva tvingas göra något som jag egentligen inte vill bara för att göra andra nöjda å glada? Hade bara inte vissa människor läst den här bloggen så hade jag kunnat skriva exakt vad det handlar om, men man får helt enkelt passa sig för vad man väljer att dela med sig. Å allt jag någonsin velat med bloggen har varit att kunna skriva exakt vad jag vill, men dom dagarna är över... Tyvärr...
Kvällen har i alla fall varit mysig, mamma och Jimmy kom förbi å spendrade kvällen med oss. Dom har köpt en jätte fin matstol till Milo, dessvärre var det leveranstid på ungefär en vecka. Men så fort den kommit hem till oss ska jag fota å visa er den! Vi fick även en ny hemtelefon av dom, en röd i smalare modell - as snygg! Så tusen tack till er ♥ Sen kom äntligen ett paket med posten som jag väntat på, fotar å visar imorgon. Måste ju även visa er vad det senaste paketet innehöll! Jisses, jag har en massa grejer att göra inser jag nu! Men som vanligt skjuter jag upp det till imorgon (hoppas vi), för nu mina kära små vänner så ska jag sova. Natti natti!
Forever home...
Den här bilden är bra många år gammal, på den bilden var det bara jag och Dizzie. Jag bodde hemma å hade min trygghet här hos mamma. Nu några år senare är jag sambo, har ytterliggare en hund och även en son. Vad fort allting gick, vart tog tiden vägen? Hade någon sagt till mig då att mitt liv skulle se ut så här hade jag inte trott på det för fem öre. Men jag är lyckligt lottad över det liv jag lever, jag har världens underbaraste sambo (oftast i alla fall, mehe...), en gudomlig son och två tokmysiga jyckar. Inte nog med det så har jag den mest kärleksfulla familj man kan ha och dom bästa vännerna. Vad mer kan jag begära? Vad mer kan jag få? Ingenting som går upp mot allt detta i alla fall. "Pengar kan köpa mycket men inte den lycka äkta kärlek ger". Så länge jag har er vid min sida klarar jag allt ♥
.
Jag kommer ihåg alla minnen, jag minns dom som igår. Ändå säger människor att tiden läker alla sår. Jag vet att du inte vet, hur jag känner eller hur jag mått. Jag vet att du inte vet om allt jag sett under åren som gått. Jag försöker vara stark, inte visa hur jag känner. Men det är svårt när oron tar över och tårarna bränner. Det finns så mycket jag vill berätta, så mycket jag vill säga dig. Men orolig över hur du skulle ta det så håller jag det kvar inom mig. Där stannar det men fylls på då och då. Det sorgligaste är att det är något du aldrig kommer kunna förstå...
.
Har skrivit inlägg efter inlägg, meningar efter meningar, ord efter ord. Om och om igen markerar jag texten och raderar den. Jag vill blotta mina känslor för er, men jag kan inte. Jag vill få ut allt jag känner, men vågar inte. Det är svårt, det är jobbigt att behöva känna så här. Jag har alltid haft svårt vad det gäller döden, jag vet inte hur jag ska tackla den. Då är det lättare att stänga in sig själv och helst av allt, låtsas om som den inte finns. Men jag kommer inte ifrån verkligheten, inte den här gången. Den är för stark för mina murar jag byggt upp, sakta sakta tränger den sig igenom. River ner sten efter sten och gör mig allt svagare. Jag kanske verkar kall, men det är bara för att skydda mig själv. Behöver jag inte känna så gör det inte ont.
.
I mörkrets tomma rum följer tankar vi egentligen inte vill tänka, känslor vi inte vill känna. En smärta i själen, så stark att det känns som om det inte kommer finnas någon morgondag. Tårar fyller vårat inre, men vi kämpar på för att inte låta dom falla. Det gör ont, nå fruktansvärt ont. Men vi vill inte låta omvärlden se, vi vill inte blotta våra trasiga själar. En fasad läggs på, en fasad som så lätt kan brytas ner. Man måste få gråta, man måste få sörja. Den biten är viktig för att man sedan ska kunna bearbeta det som hänt, även om det är svårt. Vi måste vara starka för att kunna gå vidare, för att kunna överleva. Hur långt ner vi än faller så måste vi kunna ta oss upp igen, vi måste fortsätta leva vidare även fast människor vi älskar försvinner. Det är livets gång, livets hårda väg. Hur mycket vi än vill slippa det, så går det inte att undvika. Det är bara det att det är... svårt...
Varför är människor så elaka mot varandra?
Så fort det kommer in lite drama går folk igång med detsamma, är det vad som behövs för att folk ska reagera? Drama, bråk och intriger. Är det sånt som vi människor tycker om att ha runt omkring oss? Hur kommer det sig att vi människor är funtade så? Gäller det något roligt, då kan vi inte glädjas åt varandra. Är det något tråkigt, så jubblar vi högt. Handlar det om något som hänt, då kommer nyfikenheten in. Folk backstabbar en, både vänner och sådana man inte känner. Men ändå är det sånt vi människor tycker om att prata om, höra om, läsa om. Vi tycker om när folk är elaka mot varandra för då får vi den där lilla extra spänningen i vardagen. Vi går igång på sånt! Vet ni vad jag tycker, jag tycker det är tragiskt och pinsamt att männskligheten lever på folks misstag, att vi gottar oss när andra mår dåligt. Men den största tragedin är nog att vi inte kommit längre än så...
Idioter finns det gott om!
Nu ska jag ta mina trötta ögon å hoppa i säng, men först måste jag bara beklaga mig över alla oansvariga hundägare som verkligen INTE ska ha hund eller något djur överhuvudtaget. På våran gård bor det en riktig pundare, som har en relativt stor blandras. Hon kan knappt hålla i hunden och som om inte vore nog är den aggressiv både gentemot djur och människor. Alldeles nyss när jag va ute å tog sista cigaretten så kom hon gåendes, helt nerpundad med hunden. En annan granne kommer i motsatt riktning och vad tror ni hunden gör när han går förbi? Jo attackerar utan någon som helst anledning, pundaren flyger efter varav snubben skyndar sig åt sidan. Han hinner precis undan hundens käkar, tur nog! Kärringen får verkligen kämpa för att hålla tillbaka hunden, som gör utfall om och om igen. När snubben sedan försvunnit in i porten står hon å skriker å slår mot hunden, ovetandes om att jag står precis ovanför henne och ser allting. Där undrar jag hur fan människan är funtad? Det är aldrig ens hund fel att den blir aggressiv, utan ägarens. Vad har hon ens med en hund att göra? En hund behöver lika mycket träning, regler och psykisk/fyskisk stimulans som kärlek för att bli en bra hund. Inte våld och nån som knappt tar hand om den! Jag blir så arg och frustrerad över såna människor, det borde verkligen finnas en lag över vem som får ha hund och inte. Tänk om jag hade kommit gående med Gucci? Då hade det garanterat inte funnits mycket kvar av honom. Tänk om det va Dizzie? Då hade det garanterat blivit slagsmål. Det är verkligen jobbigt att man ständigt ska behöva "vakta sin rygg" när man är ute och går. Som sagt, somliga ska inte ha hund. Att dom inte förstår det själva är bara sorgligt, om inte för dom så för hunden... IDIOT!
No matter, no what!
Den här dagen har varit känslig, varför vet jag egentligen inte. Det känns bara som om det blivit för mycket för mig, det känns som om jag ger och ger men aldrig får något tillbaka. Det finns så mycket jag är trött på, så mycket jag känner mig osäker över. Om jag bara kunde blotta mina känslor, då skulle ni förstå. Men den ärligheten det kräver, den tilliten kan jag inte ge er. Det känns som om jag förlorat så mycket de senaste åren, både från mig själv och andra. Hur kommer det sig att det alltid är dom närmaste som sviker en? Varför gör det så ont när man får höra ord som tränger rätt in i själen? Varför finns det ingen som tycks förstå? Trots att jag försökt så gott jag kan, så känns det som om det inte hjälper. Allting börjar liksom falla isär, mina känslor börjar svika. Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag känner. Jag ser i alla fall ljust på framtiden, mer än så kan jag inte göra...
Nu ska jag sova, kan vara bra att i alla fall få några timmars sömn innan Milo vaknar. Imorgon lovar jag er lite roligare och gladare inlägg, a promise is a promise!
Memories.
Har suttit å glott igenom min gamla blogg, jisses så många minnen som dök upp från det förflutna - både bra och dåliga. Tänk alla människor som sårat en genom åren och alla människor man själv sårat. Tänk alla händelser man gått igenom som fått en att bara vilja försvinna, alla roliga upplevelser som man aldrig kommer glömma. Alla ord man skrivit till människor som en gång i tiden varit hela ens värld. Tänk så mycket jag raderat från den bloggen, inte bara från bloggen utan även från mitt liv...
Men vet ni? Allt detta, allt som jag gått igenom... Allt det har lett mig till vart jag är idag, till världens lyckligaste sambo och mamma till det finaste barn jag någonsin skådat. Utan allt det bakom mig hade jag nog inte levt det liv jag idag lever, tillsammans med den mannen som för alltid kommer hålla mitt hjärta. Jag hade inte haft Milo, som är det viktigaste personen i mitt liv, som jag älskar mest av allt. Jag hade inte varit den jag är idag, en lycklig sambo och mor som trivs med livet och lever fullt ut för varje dag som går ♥
Ska ni kolla?
Just nu gluttar jag på "halv åtta hos mig", någon mer än jag som älskar han som snackar i bakgrunden? Så jävla klockren! I pausen ska jag gå å vispa ihop grädde, för sen när Idol börjar då ska jag ha klart kladdkakan jag bakade tidigare idag med en massa vispad grädde - yummie!
Ska ni kolla på Idol? Vad tycker ni om pragrammet?
Jag älskar uttagningarna och alla som gör bort sig, det är ju det som är roligast med hela programmet don't you think?
