Den här dagen har varit känslig, varför vet jag egentligen inte. Det känns bara som om det blivit för mycket för mig, det känns som om jag ger och ger men aldrig får något tillbaka. Det finns så mycket jag är trött på, så mycket jag känner mig osäker över. Om jag bara kunde blotta mina känslor, då skulle ni förstå. Men den ärligheten det kräver, den tilliten kan jag inte ge er. Det känns som om jag förlorat så mycket de senaste åren, både från mig själv och andra. Hur kommer det sig att det alltid är dom närmaste som sviker en? Varför gör det så ont när man får höra ord som tränger rätt in i själen? Varför finns det ingen som tycks förstå? Trots att jag försökt så gott jag kan, så känns det som om det inte hjälper. Allting börjar liksom falla isär, mina känslor börjar svika. Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag känner. Jag ser i alla fall ljust på framtiden, mer än så kan jag inte göra...

Nu ska jag sova, kan vara bra att i alla fall få några timmars sömn innan Milo vaknar. Imorgon lovar jag er lite roligare och gladare inlägg, a promise is a promise!