Jag är så nervös så jag snart spyr rakt ut! Men snygg är jag i alla fall, alltid nått!

Så här kan en typiskt morgon se ut här hemma hos oss, Milo sitter å leker och jag tar det lugnt framför datorn/tv:n med en kopp kaffe i handen. Föresten, vet ni vad jag vaknade av imorse? Att Milo stod upp i spjälsängen, ni kan ju gissa om han va lycklig där han stod helt själv och jag va världens stoltaste mamma. Tänk att min prins klarade det helt själv, nu går det verkligen undan!

Annars har det varit en jobbig natt, som om det inte är nog med att skruttis är sjuk så har det även börjat ploppa upp nya tänder som gör ont på honom. Tycker så synd om mitt lilla hjärta, tänk om jag kunde ta över det onda så han slapp. Då hade jag gjort det på en gång, no doubt ♥

En gång i tiden satt faktiskt dom här jeansen (och alla mina andra jeans) tight! Numera drunknar jag nästan i dom, vilket är jävligt trist eftersom det här är mina favvosar!

 

Det blir nog till att handla hem nya jeans i mindre storlekar så fort jag får råd, under tiden får leggings bli min räddning!

Det har varit sjukstuga här hemma dom senaste dagarna, både jag och Milo är dunderförkylda med hosta och feber. Inte alls roligt! Så idag blev det en tripp till läkaren och som vanligt när man ska till läkaren i den här hålan så är det jordens jävla väntetid. Hela en och en halv timma fick vi vänta, helt sjukt! Kan ju säga att det inte alls va speciellt lätt att hålla Milo road, särskilt när lilleman är dålig och grinig så in i norden. Men det gick, allting går om man bara vill...

Annars har jag galet ont i magen (som vanligt nu för tiden), känner mig så ensam och tom. Samtidigt som jag ser fram emot framtiden så är jag så fruktansvärt rädd för vad den har att ge. Rädd att bli lämnad ensam och övergiven, rädd att släppa in nya människor i mitt liv. När Milo blev till så såg jag så mycket fram emot livet som en familj, jag hade aldrig kunnat tro att jag i slutändan skulle stå här själv. Det känns som om jag misslyckat, jag failade... Ändå vet jag att det inte är mitt fel, jag vet att jag försökt till 100 procent. Det var inte jag som förstörde våran familj, inte jag som gav upp. Ni kan inte ana hur sviken jag känner mig, hur ont det gör inom mig när jag tänker tillbaka på allt som hänt, alla ord som sagts och alla löften som brytits. Ju mer jag tänker, desto ondare gör det. Ju ondare det gör desto mer kommer jag till insikt över att jag valt rätt.

Imorgon ska jag i alla fall på ett viktigt möte som är avgörande för min och Milos framtid tillsammans, jag hoppas verkligen att det går vägen, att allt går som det ska gå. För annars är jag tillbaka på ruta ett igen, men utan någon plan B den här gången.

Ne ni, nu är det dags att "pigga" upp den här bloggen med en massa söta bilder på mammas (observera) stora kille. Nio månader är han snart, hajjar ni, nio månader??? Tre kvar, sen är min pluttenutte ett. Å herregud, ett år. Samtidigt som jag inte kan förstå hur tiden kunnat gå så fort så känns det som om du alltid funnits här. Jag älskar dig mest, mer än mest och ännu mer än så!





Min lycka, mitt ljus, mitt allt ♥

Vi klippte Milo för några dagar sen, han hade blivit riktigt långhårig. Det gick ju som det gick, haha! Inte fan är det lätt att klippa någon som inte vill sitta stilla i alla fall. Så ja, resultatet blev inte det bästa och perfektaste men nu är han i alla fall korthårig igen. Å ser så mycket större ut än tidigare, tänk vad mycket lite hår kan göra!

FÖRE




EFTER

Under kvällen har jag bland annat pysslat med det här, att klistra, skriva och limma in en massa nya foton till Milos babybok. Älskar att sitta å pyssla, längtar tills den dagen då jag fått hem alla bilder som inte kom med sist jag framkallade. Kommer ni ihåg det, att det försvann en massa? Hur som helst, så fort jag beställt hem dom samt en massa nya kort så ska jag börja med Milos egna fotobok. Har redan köpt allt som behövs, nu är det bara korten kvar. Men det får helt enkelt vänta ett tag till, har varken ekonomi eller tid till det just nu tråkigt nog. Men det kommer komma en dag då jag har både tid och råd, den dagen ser jag verkligen fram emot.

Tack för alla svar i förgående inlägg, ni är så jävla bra! Kommer ta tag i kommentarerna imorgon, just nu är jag helt enkelt för trött. Som i vanlig ordning med andra ord, haha. Sov gott allesammans!

Det har varit så mycket just nu att jag helt glömt berätta för er att Milo börjat få tänder, en är helt uppe och en till är på väg. Nu går det undan hörrni, min plutt börjar ju bli stora killen jö! Obeskrivligt med kärlek till dig Milo ♥

Det hela har däremot inte varit någon dans på rosor direkt, han har haft ont och varit jätte grinig. Min stackars lilla plutt! Ibland önskar man verkligen att man kunde ta deras smärta själv istället, det gör så ont i hjärtat att se han ha ont. Men eftersom det inte går har vi istället fått varva med kalla bitringar, smörgåsrån, majsbågar, en massa kärlek och lite alvedon. Det har gått, men varit jobbigt. Hur blev era barn när tänderna kom? Vad gjorde ni för att lindra smärtan? Det är ju så inviduellt och olika från barn till barn, däremot så hoppas jag på (även om jag har svårt att tro det) att det kommer vara lättare med dom kommande tänderna. För ja, det är ju en hel del kvar.

Insåg nyss också att jag måste köpa en tandborste till lilleman, så en fråga till alla ni mammor därute; Vilken tandborste är bäst att köpa och vart ifrån? Ska man köpa tandkräm eller borsta utan? Ge mig råd nu hörrni, annars får jag allt ta hjälp utav google! Haha...

Det har inte alls varit mycket bloggande för min del, men ni får helt enkelt ha överseende med det. Just nu är det så mycket annat runt om som jag måste fokusera på. Allt det här med seperationen tär verkligen på en, men jag vet att jag kommer komma ur den starkare än någonsin. Å gissa vad jag längtar efter att få påbörja mitt nya liv tillsammans med dom som betyder mest för mig, Milo och Dizzie. Jag verkligen längtar tills allt det här är över, tills lägenheten blivit min, Mario har flyttat och jag fått ordning på allt. Det kommer bli så bra, jag blir bara mer och mer övertygad om det för var dag som går. Nu kan det bara gå mot det bättre!

Igår tog jag "ledigt" från allt och drog på Tungelsta rocken med Mysan å annat trevligt folk. Jag behövde verkligen det, bara komma iväg, vara bland vänner och slippa tänka. Det blev några öl och pizza, å sen när det slutade runt nio åkte jag hemmåt igen. Tog det lugnt framför en film å somnade sen som en stock.

Imorgon väntas ytterliggare en massa viktiga telefonsamtal och sen måste jag även ställa Milo i dagiskö. Det är så mycket att tänka på just nu att jag blir snurrig! Ni förstår inte hur skönt det ska bli när allt detta är över, fan vad jag längtar!!!

Seriöst, vart kommer all energi ifrån? Kan det ha med att göra att jag gick å la mig tidigt igår? Eller för att jag har varit iväg tidigare? Eller kan det ha å göra med för att jag äntligen insett att jag är fri? Fri som en fågel? Nja, kanske en blandning av alla tre? Eller bara för mycket kaffe helt enkelt... You never know! Eftersom jag är på topp så tänkte jag ta tag i alla kommentarer (om nu inte Milo väljer att vakna som vanligt när jag ska försöka ta tag i dom), haha. Det lär ju bli lite huller om buller nu med dom eftersom flera av er säkert kommenterat fler inlägg, men det får ni stå ut med.

Well, igår hade jag en riktig dålig dag. Det kändes som om någon stod å rev sönder hela mitt inre, ni har ingen aning om hur ont det gjorde. Jag grät från och till under hela dagen och undrade hur jag skulle gå vidare, hur skulle jag orka det när jag mådde så där? Jag trodde det skulle vara för evigt. Men vet ni? Idag när jag vaknade upp så kände jag helt tvärtom, jag kommer klara det här, jag kommer gå vidare, jag kommer leva ett bra liv i lycka tillsammans med Milo och Dizzie. Allting kommer bara gå till det bättre nu. Jag tror att det finns en mening med allt, i det här fallet så tror jag att det kommer leda mig till något så mycket bättre. Jag behövde nog den där deppdagen igår, jag behövde få ur alla känslor och mitt inre behövde rivas upp till max. För nu kan jag börja gå vidare, nu kan jag börja läka och snart kommer jag vara den där glada glädjespridaren jag brukar vara. Det kommer ta sin lilla tid, men det får det göra. Nu vill jag bara få allting klart runt om så jag kan fortsätta leva mitt liv ensam med världens bästa son och den underbaraste hunden genom tiderna. Allting kommer bli bra, jag har dom bästa förutsättningarna man kan ha. Sen vill jag bara tacka alla som finns där och stöttar, familjen, släkten, vännerna, ni bloggläsare och framför allt min ögonsten Milo. Sen även Mario, för trots allt så är han fortfarande en av mina bästa vänner och jag hoppas verkligen att det förblir så.

Livet är så jävla orättvist, hela mitt liv har raserats. Alla planer, alla tankar, all kärlek. Hur går man vidare? Inte blir det lättare när allt annat runt om som måste lösas inte går som man vill, vart är alla hjälpsamma människor? Vart är dom med hjärtat på rätt plats? Som om det inte redan är jobbigt nog, som om jag inte redan mår tillräckligt dåligt. Jag förstår inte hur jag ska orka, orka med vardagen samtidigt som jag måste handskas med allt annat. Det tär så fruktansvärt mycket på en, ni har ingen aning. Men jag kommer klara det, jag kommer kämpa för att vara den bästa mamman i hela världen. Å så länge Milo får det bra, så länge han kan växa upp med kärlek och trygghet så kommer allt lösa sig. Jag själv kommer leva i celibat nu i resten av mitt liv, jag ska endast leva för min son. Kärleken kan slänga sig i väggen, för helt ärligt, så tror jag inte på den längre...

 

As long as I have you, nothing else matters ♥

Först vill jag börja med att säga tack, tack för att du tog dig tiden att skriva den där kommentaren. Du ger mig hopp om att allt kommer bli bättre och bättre för varje dag. Jag känner verkligen för dig, för jag vet hur ont det gör att gå skilda vägar. Även om jag och Mario var och är överens om beslutet så älskar jag honom inte mindre för det, känslorna finns där och kommer nog alltid finnas där på ett eller annat sätt. Det gör det hela så mycket jobbigare och svårare. Men jag är glad att jag har Milo, han (även som din son) lyser upp mina dagar och får mig att kämpa vidare. Ta nu hand om dig och din lilla guldklimp, varma kramar till dig!

Tack till er andra också för era gulliga ord, det värmer. Kramsi kramsi!

Milo somnade precis så jag ska lägga han i sängen å sen börja göra mig iordning. Ikväll åker jag och Sebbe ut till våran kusin i Zätra. Där blir det pizza, förkrök och förmodlingen någon rolig hemmafest eller utgång i stan. Hur som helst så kommer det bli kul, jag behöver komma ut lite istället för att bara sitta hemma å grubbla på allt som hänt. Milo kommer vara hos sin mormor och Dizzie med farsan. Dags att röra på påkarna, so long!

Jag pendlar mellan så många olika känslor just nu, det är allt ifrån förtvivlan, hopp, saknad, sorg, oro, lättnad. Jag känner mig så otroligt sviken, sviken av en som betytt så mycket för mig, en som jag älskat av hela mitt hjärta. Ena sekunden vill jag bara ringa å säga att vi fixar det här, det löser sig. Andra vill jag bara få allt klart så jag kan påbörja mitt nya liv som ensamstående. Jag vet att vi inte kommer kunna fixa det, jag vet att vi skulle hamna på ruta ett igen. Men jag kan inte hjälpa det, saknaden och känslorna finns där oavsett vad jag försöker intala mig själv. Men jag vet också att det kommer komma en dag då allt smått börjar kännas lättare. Allting är bara så otroligt jobbigt just nu och smärtan inom mig går inte att förklara. Jag slits itu samtidigt som jag försöker vara stark. Jag måste vara stark, jag måste klara det här. Jag kommer klara det, jag vet det. Det kommer komma en dag då alla bitar fallit på plats, men vägen dit är svår. Men jag kommer kämpa och jag kommer lyckas.

Usch, jag vill bara kräkas. Att skriva det här som jag kommer göra nu får mig att inse hur verkligt det faktiskt är. Men ja, jag och Mario har bestämt oss för att gå skilda vägar men stanna som goda vänner. Varför är inget jag vill dela med mig av, det är alldeles för privat. Jag kommer alltid älska honom, alltid känna för honom. Men det blir bäst så här, både för oss och för Milo. Jag kan inte bara tänka på mig själv längre, jag måste tänka på min son och prioritera honom först. Vi kommer alla må så mycket bättre efter det här, hur svårt och hur jobbigt det än känns. Men vi är vänner och kommer fortsätta vara det, både för våran men framför allt för Milos skull. Sen får vi se vad framtiden har att ge, det jag vet är att vi är överens och att vi kommer göra allt för att Milo ska få en sån bra uppväxt som möjligt. Det är det viktigaste, det ända som betyder något. Just nu lever jag för min son, han är mitt allt och han får det hela att kännas lite lättare. Min ögonsten tack för att du finns, mamma älskar dig ♥

Eftersom Mario fick nå ryck å stack ut på en promenad med Milo (utan att fråga om jag skulle med?!?!) så sitter jag å Dizzan här hemma å bara njuter av lugnet. Det var nog det Mario tänkte också, att jag skulle få koppla av helt för en gångs skull. Så nu sitter jag här med en kaffe i handen och (konstigt nog) funderar på vad jag ska göra. Så lätt har jag att bara "ta det lugnt", nej, det finns inte i min värld längre. Jag måste hålla igång, annars blir jag rastlös å får panik. Tänkte slänga upp alla bilder från Vingåker och Skansen å berätta om hur vi haft det dom senaste dagarna, för det har verkligen varit fullt upp! Men så kom jag på att kameran ligger i barnvagnen å barnvagnen är ju ute på vift just nu, så jag får helt enkelt ta det sen. Ska nog hänga tvätt istället å slänga på en till maskin innan det blir försent! Efter ska jag nog göra iordning min klädkammare, eller damma lite, eller kanske rensa bland Milos kläder? Jaja, något åt det hållet blir det i alla fall. Visst är det jobbigt när man redan städat överallt och knappt har något kvar? Mehe... hehe.. he... Å jo, jag va allvarlig där.



Min finaste ♥