Jag vet att ni är många som undrar vart jag befinner mig i livet just nu och det finns en anledning till att jag valt att inte skriva, inte berätta. Under en längre tid var jag en splittrad själ, jag försökte resa mig upp efter min värsta seperation någonsin. Det var så mycket att handskas med på en och samma gång, mitt hjärta var i tusen bitar. Jag hade gått ifrån den jag älskade mest, min andra halva. Men det va bara att inse, det funkade inte. Samtidigt som jag försökte få mig själv hel igen hade jag även min älskade lilla son att tänka på. Oavsett hur dåligt jag mådde bestämde jag mig att Milo aldrig skulle få ta del av det, han skulle aldrig behöva se mig ledsen. Så jag gav mig själv ett löfte och tillsammans med Milo reste jag mig upp, jag kämpade verkligen men jag klarade det. Det var svåra dagar, veckor, ja till och med månader. Men jag slet för att få allting att fungera, jobba, ta hand om Milo, Dizzie, hemmet och sist mig själv. Men under den tiden så lärde jag mig att allting går om man vill, oavsett om det är svårt så går det så länge man har viljan. Jag blev inte bara starkare under tiden utan även säkrare i mig själv. Jag började lita på mig själv på ett helt annat sätt, för nu vet jag att oavsett vad så kommer jag alltid klara mig själv och i rollen som mamma. Även fast jag vetat det tidigare så är det otroligt skönt att få det bekräftat, jag behöver aldrig mer gå runt och undra hur det skulle vara att bli ensam, för jag vet att jag klarar av det. Jag vet att jag kan stå på egna ben utan någon att luta mig emot. Den känslan är enorm.

 

Ju fortare månaderna gick desto bättre blev relationen mellan mig och Mario, vi blev vänner. Inge tjaffs, utan allting flöt på och vi både kände en enorm lättnad. Flera månader gick och känslorna kom tillbaka, känslor som egentligen aldrig försvunnit. Vi båda hade mognat på varsit håll och vi tänkte annorlunda. Känslorna och tankarna förde oss tillbaka till varandra.

 

 

Just nu är jag världens lyckligaste, jag känner mig hel igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte va rädd, rädd för att det ska bli som förut, rädd för att bli sårad igen. Men man måste våga ta chanser även om man sätter sitt hjärta på spel och jag vet att hade jag inte gjort det så hade jag ångrat mig i framtiden.

 

 

''

 

 

♥

 

Sen vi hördes sist har allting flyttit på, vi hade det kanon i Ljusdal och en underbar midsommar blev det. Efter det har jag bara varvat mina dagar med lämning å hämtning på dagis, jobb, vardagssysslor och en massa bus å mys med Milo och Dizzan. Nu är jag ledig en vecka och lilleman har sommarlov i åtta veckor. Men inte jag inte... En veckas ledighet sen väntas massa jobb och bland annat fyra jobbhelger på raken, sjukt va? Men får skylla mig själv, tackade ja till en massa pass utan att kolla hur jag jobbade. Men det kommer bli bra med stålars i alla fall, jävligt bra! Hehe...

 

 

 

 

 

Fuck vad trött jag är! Jobbade kväll idag och slutade nio, imorgon börjar jag sju på morgonen. Hur ska jag ta mig upp? Saknar Milo också, han sover över hos mormor sin eftersom dagis är stängt imorgon och jag måste jobba. Tur att vi hade hela förmiddagen tillsammans idag i alla fall, annars hade jag gått under. Lät honom nämligen vara hemma från dagis idag, så han får lite långledigt men allra mest för att jag ville spendera tid med honom. Känns som om vi har alldeles för lite tid tillsammans sen han började på dagis och jag började jobba. Seriöst, kommer jag någonsin vänja mig?

Jag har påbörjat något som känns som ett evighetsprojekt, nämligen att rensa och göra iordning alla bilder och mappar här på datorn. Jag började med webcam bilderna, över 3000 bilder åkte i papperskorgen. Hur fan har jag ens lyckats ta så många? Helt sjukt! Här kommer i alla fall några som fick stanna kvar i arkivet.











































































Varje bild har sitt egna minne ♥

Det har jag, nästan en för bra sådan! Men nu är den över och ledigheten med. Imorgon kör jag igång på jobbet igen, ända till söndag, sen är jag ledig måndag och jobbar tisdag till fredag igen. Tufft? Jo visst! Men helt ärligt så trivs jag så grymt bra på min arbetsplats att jag skulle kunna jobba varje dag om det vore så. Enda nackdelen är att jag saknar Milo, konstant! Å imorgon kommer jag knappt träffa honom mer än på morgonen, sen ska han till dagis (som han för övrigt älskar att vara på) och jag jobbar kväll så han ska vara med sin morfar. Får gå in å titta på honom när han sover istället när jag kommer hem, som jag alltid gör när jag jobbat kväll. Sen blir det snabbt i säng så att morgonen kommer fort, å då mina vänner får jag äntligen krama å pussa på min lilla skatt igen. Det är nästan så jag hoppas att han vaknar jätte tidigt imorgonbitti så jag får några extra timmar med honom innan det är dags för dagis, haha.