Farsdag


 
Idag har vi firat dom viktigaste männen i mitt liv, Mario och min kära pappa. Det blev tårta, blommor och choklad. Enda nackdelen var vell att deras presenter inte hunnit komma än, dumma mig som beställde lite "i sista sekunden" typ. Så typiskt mig! Haha.

Where do I begin?

 
Jag vet att ni är många som undrar vart jag befinner mig i livet just nu och det finns en anledning till att jag valt att inte skriva, inte berätta. Under en längre tid var jag en splittrad själ, jag försökte resa mig upp efter min värsta seperation någonsin. Det var så mycket att handskas med på en och samma gång, mitt hjärta var i tusen bitar. Jag hade gått ifrån den jag älskade mest, min andra halva. Men det va bara att inse, det funkade inte. Samtidigt som jag försökte få mig själv hel igen hade jag även min älskade lilla son att tänka på. Oavsett hur dåligt jag mådde bestämde jag mig att Milo aldrig skulle få ta del av det, han skulle aldrig behöva se mig ledsen. Så jag gav mig själv ett löfte och tillsammans med Milo reste jag mig upp, jag kämpade verkligen men jag klarade det. Det var svåra dagar, veckor, ja till och med månader. Men jag slet för att få allting att fungera, jobba, ta hand om Milo, Dizzie, hemmet och sist mig själv. Men under den tiden så lärde jag mig att allting går om man vill, oavsett om det är svårt så går det så länge man har viljan. Jag blev inte bara starkare under tiden utan även säkrare i mig själv. Jag började lita på mig själv på ett helt annat sätt, för nu vet jag att oavsett vad så kommer jag alltid klara mig själv och i rollen som mamma. Även fast jag vetat det tidigare så är det otroligt skönt att få det bekräftat, jag behöver aldrig mer gå runt och undra hur det skulle vara att bli ensam, för jag vet att jag klarar av det. Jag vet att jag kan stå på egna ben utan någon att luta mig emot. Den känslan är enorm.
 
Ju fortare månaderna gick desto bättre blev relationen mellan mig och Mario, vi blev vänner. Inge tjaffs, utan allting flöt på och vi både kände en enorm lättnad. Flera månader gick och känslorna kom tillbaka, känslor som egentligen aldrig försvunnit. Vi båda hade mognat på varsit håll och vi tänkte annorlunda. Känslorna och tankarna förde oss tillbaka till varandra.
 
 
Just nu är jag världens lyckligaste, jag känner mig hel igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte va rädd, rädd för att det ska bli som förut, rädd för att bli sårad igen. Men man måste våga ta chanser även om man sätter sitt hjärta på spel och jag vet att hade jag inte gjort det så hade jag ångrat mig i framtiden.
 
 
Tack för att ni gör mig till världens lyckligaste, jag älskar er av hela mitt hjärta ♥
 




Blogg listad på Bloggtoppen.se
Blogg Topplista
bloglovin
Personligt
Vardagsbetraktelser bloggar

Personligt
BloggRegistret.se