Jag kan härmed säga att GRATTIS till mig som får åka exakt alla kryssningsfärjor själv numera, åldern är inte längre ett problem. Hehe! Fast iförsig har det aldrig varit något problem heller, but still... Ni kan ju ge er fan på att det kommer bli en hel del kryssningar framöver för fröken Sjöbeck, jag älskar att kryssa, älskar livet på vattnet. Ska nog fan införskaffa mig en båt när ekonomin tillåter å spendera hela nästa sommar i den med Milo och Dizzie. Att jag är värdelös på att köra båtar pratar vi inte om, haha! Nej, skämtosido. Men man kan ju alltid drömma, eller hur? I framtiden ska jag ha en egen båt och någon som kan köra den åt mig, haha!

By the way, Milo sov hela natten utan att vakna en enda gång. Det va nog hans present till mig, att han sen envisades med att gå upp innan sju och inte ge mig sovmorgon är en annan femma. Men va fan, man får inte vara kräsen utan nöja sig med det lilla man får. Att få en hel natts sömn va verkligen bästa presenten, han vet vad jag behöver min son ♥

Har blivit bombad på både fejjan och mobilen av folk som vill gratta mig, så som det ska vara när man fyller år. Så tusen tusen tack för det, I appreciate it! Nu ska jag ta å lägga på ett kol här hemma, tvätten hängs inte av sig själv och alla Milos leksaker hoppar inte in i lådorna självmant. Ha en grym dag allesammans, för det tänker fan jag ha!

Allting runt omkring börjar lösa sig och jag mår så jävla bra, ni anar inte! All den där stressen och oron jag hade tidigare har varit förgäves, för allting har flytit på. Nästan för lätt om jag ska vara ärlig. Men det känns bra och jag är lycklig. Jag har så många fina människor runt omkring mig så ni anar inte, tack för att ni funnits där, lyssnat och gett mig en axel att gråta ut mot när det varit som svårast. Det har hjälpt mig och gjort mig starkare än någonsin, ni är såna fantastiska människor och jag är så otroligt glad och tacksam över att jag har er i mitt liv ♥

Denna dag har gått åt till att baka en massa å städa, världens bästa pappa ställde upp som barnvakt i några timmar så jag hann få allt gjort. Milo är en riktig "moffagris" så han blev bara glad, imorgon får dom spendera några timmar tillsammans även då så jag hinner göra mig iordning och smälla ihop alla tårtorna som ska göras. It's gonna be awesome! Nu däremot ska jag hoppa in å ta en dusch för att sedan slänga mig i säng. Sleep tight!

Dagarna flyter på här hemma, Milo gör nya framsteg hela tiden. Han ålar inte längre utan kryper numera, tar sig fram ståendes med hjälp av möbler och klättrar på allt han kan. Pratar gör han också och kallar alla för "bebis", det roligaste är nog på mornarna när Dizzie kommer lunkandes. Då utbrister han alltid samma två ord som får mitt hjärta att smälta för varje gång, "heeeej bebiiis" med världens leènde. Mammas sötnöt! Tiden går så fort, tänk att han redan är 10 månader. Två månader kvar sen blir det ett års kalas och en massa gottigheter i mängder kan jag lova. Kommer nog spendera två dygn i köket om jag ska hinna göra allt roligt jag sett, åh vad jag längtar! På fredag fyller däremot jag år, 23 barre. Helt sjukt, känns fortfarande som om det va igår jag blev 18 typ. Det kommer jag fira här hemma med nära å kära samt bullar å tårta typ. Kommer bli en kanon mysig och lugn födelsedag, precis så som jag vill ha det. Nu ska jag däremot göra som lilleman här nedanför, hoppa i bingen å nanna kudde.



God natt ♥

Har ni någonsin blivit så rädda att det känt som om hela erat liv är på väg att rasa samman? När du känner paniken i hela kroppen och hur allting stannar till. Det fick jag uppleva idag och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så rädd som idag. Jag har aldrig någonsin känt en sån panik tidigare, aldrig. Vad som hände? Milo kunde inte andas, han försökte få luft men det gick inte. Min första tanke va att han hade satt något i halsen, när jag vände honom och tryckte med handen mot ryggen (som jag läst att man ska göra) så hände ingenting. Han kunde fortfarande inte andas, då kom paniken. Jag kunde inte sluta skrika, jag trodde att han skulle försvinna från mig. Tur nog va både pappa och Mario här, Mario hade nämligen lilleman under tiden pappa körde mig för att storhandla. Å tacka fan för det, för att dom båda va här just i den sekunden. Jag kunde inte sluta skrika "ring ambulansen, han kommer dö!!!" i panik, ingenting annat än ren panik. Pappa tog Milo, Mario ringde 112 och jag stod och kollade på min son som blev allt mer röd i ansikte, mörkröd och på väg mot lila. Pappa gjorde något och helt plötsligt började Milo hosta till. Han började andas igen och hans hud började ljusna och återgå till sin vanliga färg. Vi kollade igenom munnen men hittade ingenting, han hostade inte heller ut något så vad det var för något som kommit å täppt till luftvägarna förblir en gåta. Ambulansen kom och undersökte honom, allting såg bra ut, allting lät bra, inget fel. Tack å lov! Dom tror att han förmodligen fått upp något från magen (som från dagens middag) som han sen satt i halsen, fått upp och svalt igen. För innan det hände hade han inget mer i munnen än sin napp, det är det som är så konstigt. Att det kom från ingenstans, bara så där. Jag är fortfarande skakis, har ont i magen och mår illa. Kollar Milo genom våran babymonitor så att han andas varje minut typ, hur jag ska kunna sova i natt vette fan. Jag får försöka, men det kommer bli svårt...



Åh, mitt hjärta. Vad skulle jag ta mig till om jag förlorade dig? Skräm mig aldrig mer sådär! Mamma älskar dig mest av allt, du är mitt liv. Min älskade skatt, den finaste i världen. Min vackra son ♥

Såg att ni va några som undrade över hur jag vande av Milo att dricka välling under nätterna. Kan ju börja med å säga att det inte va en lätt match, fy fan vad jag kämpade! Jag gjorde helt enkelt så att när han vaknade och ville ha välling så tog jag upp honom å vaggade honom tills han somnade igen. Det tog tid kan jag säga, som tidigast somnade han om efter 45 minuter men oftast gick det mellan en till två timmar. Han kunde somna till, men så fort jag la ner honom vaknade han igen. Ens tålamod prövas verkligen och det är både tröttsamt och jobbigt. Men det är bara att ge er fan på att det går och INTE ta fram vällingen. För jag vet hur lätt det kan vara när man är toktrött och knappt har nån ork i kroppen att bara blanda ihop en flaska å ge. Men då kommer dom aldrig få bort den vanan, för det är det de handlar om (vanor). Milo är egentligen inte hungrig, han behöver inte äta under nätter. Han får välling innan läggdags och på det klarar han sig en hel natt, men det är som sagt den där jäkla vanan som spökar. Jag kämpar fortfarande på, dom sista nätterna har han faktiskt sovit hela nätter. I natt däremot vaknade han, men då va det bara att gå upp, sätta sig i soffan å vagga han till sömns igen. Det går, men det tar tid och det är något ni måste vara beredda på att ge oavsett hur trötta ni själva är. Har ni en partner så är det ju bara att turas om. I längden är det så värt det!

Den senaste veckan har jag vant av Milo vanan att äta välling på natten, det har gett resultat vill jag lova! Det här är fjärde natten han sover utan att vakna och jag känner mig piggare än någonsin. Ni anar inte hur skönt det är att äntligen få sova hela nätter igen, utan att behöva gå upp femhundra gånger. Det tar på krafterna när man gjort det i nästan tio månader! Nu hoppas jag bara att det fortsätter så här, men jag bör nog inte hoppas på för mycket. Milo verkar hålla på å bli dålig igen och varje gång han blir det ändrar han sina sömnvanor. Någon som känner igen det där? Nu är det bara att hålla tummarna för att han inte fått det jag hade förra veckan, för fan så dålig jag va. Hade hög feber, ont i hela kroppen, svårt att andas, ont i lungorna och huvudet. När jag sen efter många om och men tog mig ork att gå upp till vårdcentralen visade det sig att jag hade fått ett kraftigt virus i kroppen och även början till lunginflammation. Går fortfarande på antibiotika men känner mig helt frisk nu. Men fan om lilleman får det, jag hatar verkligen att se han dålig. Det gör så ont i hjärtat och man önskar att man kunde ta över det hela på en själv.

Idag va vi hos tandläkaren, det gick bra förutom att Milo blev riktigt arg på henne när hon skulle sätta nån flourkräm (?) på hans tänder. Nej det gillade han inte och det fick hon veta också kan jag lova, ska man skratta eller gråta när hon utrbister "men gud vad stark han är" efter att han boxat å sparkat vilt för att få bort henne. Ja han är stark min lilla prins och lika envis som mor sin. Haha! Well, man kan ju hoppas att han blir lugnare än vad jag har varit. I alla fall när han kommer upp i tonåren, annars är det jag som får ett rent helvete. Men även det hör vell till, haha.

Nu är det dags att hoppa i säng för fröken Sjöbeck så jag är pigg och alert när korven vaknar imorgon. Vilket han förmodligen kommer göra runt sex-sju tiden, OM jag har tur. Har jag riktig tur vaknar han mellan sju-åtta. Man kan ju alltid hoppas eller hur? Haha... Bara för det kommer han säkert vakna nån gång efter fem, det vore min vanliga otur. Fast har ganska mycket att göra imorgon, så egentligen spelar det ingen roll. Min sömn har varit rubbad under en ganska lång tid nu så jag har i princip vant mig. Men det är skönt att gå upp tidigt, man har liksom hela dagen till godo. Tänk att jag kunde sova till tre förut, hur? Hur fan kunde jag sova så länge? Förstå vad värdelöst! Jag festade i princip bort nätterna och sov bort dagarna på den tiden. Vilket jävla liv va? Skönt att jag kommit över den perioden, för just nu förstår jag fan inte hur jag pallade! Jaja, nog skrivet för min del. Natti natti!

Jag vet att det är känsligt och du helst vill glömma det men jag måste få fråga vad hände mellan dig o mario? skulle verkligen vilja att du svara!! <33 - För privat, det är något mellan mig och honom. Sorry!

Skulle man inte kunna få se hur din mage ser ut nu efter graviditeten? - Hade jag fått den frågan för några månader sen hade jag aldrig valt att lägga ut bilder, men va fan. Jag har kommit över det och accepterat min kropps förändringar efter graviditen. Positivt tänkande, det kunde ju liksom varit värre! ;)

Är du nöjd med hur magen blev? - Med tanke på hur stor magen blev när jag väntade Milo så tycker jag det är ett under att den ens kunnat dra ihop sig helt igen. Men dom där hemska bristningarna och naveln som typ korvade (?) ihop sig pga. att jag haft navelpiercing innan kunde jag ha skippat. Hade det inte varit för dom hade min mage sett i princip likadan ut som innan. Men tacka fan för att bristningarna i alla fall bleknar bort med tiden, kommer sola gärnet sen framöver! Å den där jäkla naveln kan man ju hoppas drar ihop sig, annars så finns det ju alltid kirurgi. Tur det! Mehe...

Hur ser du annars på din kropp om du jämför före och efter graviditet? - Som alla andra ser den, vackrare och perfekt före, hemsk men gjord med kärlek efter :) Haha! Nej men helt ärligt så bryr jag mig inte så där jätte mycket längre, det va värre i början men nu har jag accepterat att min mage inte kommer bli exakt som innan. Jag har fått det finaste man kan få och jag har fått uppleva det häftigaste en kvinna kan vara med om. Jämför man med det så spelar varken bristningar, korv-navel eller någonting annat nån roll. För vet ni, det är så VÄRT det! :)

Hur känns det att vara ensamstående? Det är tufft och ingenting jag trodde skulle ske, men samtidigt är det superkul. Jag får vara med och se varenda sekund hur Milo utvecklas, jag missar ingenting. Mario finns fortfarande med i bilden och hjälper till samt träffar Milo så ofta som möjligt. Så helt "ensamstående" är jag egentligen inte.

Varför har ni inte Milo veckovis? - Att jag har Milo helt är bara temporärt, då Mario tyvärr inte vaknar på nätterna när Milo vaknar. Så tills dess att Milo är så pass stor att han själv kan väcka Mario så kommer jag ha honom helt. När den tiden kommer så får vi se om vi kör veckovis eller varannan helg. Känner jag mig själv kommer jag nog ha jätte svårt att lämna ifrån mig honom, saknar liksom lilleman efter bara några timmar och lämnar jag honom över natten längtar jag nästan ihjäl mig. Men som sagt, det är något vi får prata om när den dagen kommer.

Tror du det tar mycket på ett förhållande att få barn, alltså va det därför det tog slut mellan er? - Det är klart att det blir en väldigt stor omställning att få barn, all tid och ork går ju åt till Milo. Den lilla tid man får över ska man dela med både vardagssysslor, sambo, familj och vänner. Det är ganska svårt att få det hela att gå ihop så alla blir nöjda. Men som svar på din fråga, nej, det va absolut inte pga. Milo som det tog slut mellan oss. Utan det har med en helt annan sak att göra. Milo är och förblir det bästa som har hänt oss :)

Föresten, vad håller du på å gör i lägenheten? - Har inte hunnit berätta det än, men Mario flyttade för ett tag sedan. Så jag har hållt på här hemma med att packa, gå igenom alla våra gemensamma saker, samt rensas en massa. Är fortfarande inte klar, det är inte lätt när man har lilleman som vill ha uppmärksamhet hela tiden. Men det får ta den tid det tar, nu är det i alla fall inte mycket kvar.

Jag tycker synd om människor som känner att dom behöver försöka trycka ner andra för att själva må bra.
Come on - ridiculous.

Jag vet, jag suger på att blogga nu för tiden OCH jag suger på att svara på era otroligt gulliga kommentarer. Så jävla värdelös! Men ni måste förstå att det händer så mycket i mitt liv just nu att jag tyvärr inte har den tiden. Men det kommer komma en tid då allt lugnat ner sig, då jag har tid att prioritera bloggen igen. Tills dess tänkte jag köra på en frågestund som jag lovar att jag svarar på imorgon kväll/senast söndag beroende på hur mycket jag hinner med här i lägenheten imorgon. Som sagt, mycket på gång just nu. Tell you later!
 


Min egna lilla familj ♥

På att bli mörkhårig igen!!! Ska jag, eller ska jag inte? Vad tycker ni? Blääää, beslutsångest!



Sist jag va mörkhårig för 2 år sen typ, waaaay long time ago! Å så Mario och Issa, shit vad lätt allt va på den tiden. Minnen, minnen! Det va en bra tid i mitt liv, en jätte bra tid faktiskt.

God natt!

Du skänker mig en sån otrolig lycka och glädje i livet. Det som känns jobbigt får du med det samma att kännas mycket lättare. Du är min kraft, mitt ljus, mitt allt! Den kärlek jag känner för dig är så stark och tillägnad dig för evigt. Hur ska jag någonsin kunna berätta hur mycket jag älskar dig? Orden räcker inte till. En dag kommer du förstå, den dagen du själv står där med ditt egna lilla mirakel i famnen. Det var inte först då jag själv förstod vilken kärlek mormor och morfar känner för mig. Den dagen var den bästa dagen i mitt liv, dagen du föddes. Den dagen kommer jag alltid bära med mig i mitt hjärta, så som alla våra andra dagar. Men just det ögonblicket, vårat första möte tillsammans. Den stunden går aldrig att ta bort, den stunden, det minnet, kommer jag aldrig någonsin glömma, aldrig någonsin sluta minnas. Jag är så stolt, stolt över att ha dig som min son. Stolt över att vara din, bara din mamma. Jag kommer alltid finnas där för dig, alltid stå vid din sida. Alltid göra allt för att du ska må bra och vara lycklig, trösta dig när du är ledsen och lyssna när du behöver prata. Du förtjänar allt, det bästa av det bästa och jag kommer göra allt jag kan för att du ska få det. Min lilla solstråle, min egna lilla glädjespridare, min skatt. Mamma älskar dig mest av allt! Då, nu och för alltid ♥

En sak måste ni läsare lära er! För det första, det här är min blogg, på den skriver jag vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Min blogg tillhör kategorin "personlig" för er som inte fattat det, vilket innebär att jag skriver om mitt liv, vad som händer och vad jag gör. Genom åren har jag lärt mig att inte vara "för" personlig även om det ibland är svårt. Ibland skriver jag ut små delar som ni läsare kanske inte förstår och det är vell det som är meningen eftersom jag av respekt för andra dessvärre inte kan skriva ut hela sanningen. Även om jag ibland bara vill göra det om mycket så att ni ska förstå. Det finns ju tydligen många där ute som missuppfattar en hel del och skapar rykten som inte stämmer. Ovanligt? Nej, skitsnackare och falska människor kommer det alltid finnas. Man får vell se det positiva i det hela och glädjas åt att dom själva har så jävla trista liv att dom måste sitta å snacka om mitt.

Å som vanligt kommer "fel" personer ta åt sig utav det här, but whattaheck! Who cares!?

Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan att du är stark nog att le även när det gör ont...