Helt plötsligt draddades jag av ett sjukt starkt sug efter en kopp kaffe och en cigarett. Så brukade mina morgonrutiner se ut för några månader sen, inte dom bästa direkt. Nu kör på jag frukost och smoothie istället. But still, hur fan kan dom där jävla små pinnarna få en att känna ett sånt sug? Det är sjukt, helt jävla sjukt! Jag vet att det snart kommer försvinna och även att om någon skulle erbjuda mig en så skulle jag tacka nej. Då hade jag inte velat ha, det vet jag...

Folk undrar hur jag lyckades sluta, jag med om ja ska vara ärlig. Från att ha gått till att vara en "jag-kan-inte-klara-mig-utan-cigaretter-brud" till en som bara la av på fem röda? Hur lyckades jag? Motivering vänner, motivering. Hade inte min lilla prins funnits i min mage så hade jag fortfarande sprungit runt med ett paket cancerpinnar i väskan. Jag ville sluta tidigare, men inte tillräckligt mycket för att göra det. Min hälsa va tydligen inte lika viktig, konstigt vilka värderingar man har och vad man utsätter sig själv för varje dag?

Folk säger att jag kommer falla tillbaka när Milo kommit ut och vem vet, kanske har dom rätt? Men jag hoppas verkligen inte de, för de är inte värt de! Någon där ute som varit med om samma sak? Har ni fallit tillbaka eller hållt er? Tell me!

Jag har så mycket att berätta för er, så mycket roligt som händer framöver men jag har fan ingen tid! Hur kommer det sig att ett dygn endast ska bestå av 24 timmar? Vem fan bestämde de liksom? Kanske borde uppfinna en apparat som stoppar tiden? Om det nu hade varit så enkelt! Well, jag hade ju skrivit världshistoria i alla fall. Om jag nu hade lyckats med det alltså, att bygga en "stoppa-tiden-mackapär". Fattar ni? Eh, skit samma! Jag börjar bli trött, då flyger orden bara. Tur att ni inte kan höra vad jag tänker, då hade ni nog fan börjat undra asså...

Nej dags att knata i säng för mig, sleep tight ♥

Så här såg min kropp ut för nästan exakt ett år sedan och så här skulle den ha sett ut nu med OM jag nu inte va gravid. Det är en ganska stor förändring, från att vara brun, ha blingblingen i naveln och vara relativt smal till att se ut som nu; kritvit med en navel som snart sticker ut och en mage rund som en fotboll.

Samtidigt som jag tycker det är jätte mysigt att vara gravid så finns det en del jobbiga tankar, tänk om jag får en massa bristningar? Tänk om jag går upp så mycket i vikt att jag inte kommer kunna gå ner igen? Tänk om jag aldrig mer kommer se ut så här? Det är inte bara dom tankarna som spökar, utan sånt som hur brösten kommer se ut efter. Allvarligt, vad fan gör jag om jag har oturen å få värsta hängpattarna efter att ha ammat klart eller än värre som vändstekta ägg?!?!

Jag vet att allt är gjort med kärlek and so on, men allvarligt nu. För att komma till verkligheten och vara ärliga för en gångs skull, vem fan oroar sig inte över allt detta? Vem vill egentligen att kroppen ska förändras alldeles för mycket? Kanske är det bara jag som är en aning fixerad vid det yttre, eller så är det bara så att jag är en av dom få som faktiskt vågar stå för vad jag känner?

Nån mer som vågar "komma ut ur garderoben" och berätta på riktigt hur ni faktiskt känner eller har känt när ni varit gravida? För jag är grymt trött på all oärlighet som cirkulerar bara för att vi ska framstå som "bättre mödrar"!

Godmorgon! Eller kan man säga god morgon när klockan nästan är halv två på dagen? Ja idag har jag faktiskt rätt till att säga så då vi inte kom hem först vi femtiden imorse efter att ha varit å hämtat morsan och Jimmy på Arlanda. Dom jävlarna har spenderat en hel vecka på 5-stjärnigt hotell borta i varma Grekland, fusk!

Är sjukt hungrig, bebis vill verkligen ha mat nu känner jag! Eller är det bara en bortförklaring? Haha, don't know, don't care! Ätandet får i alla fall vänta tills jag och älskling varit ute med voffarna, så det är bara att hålla sig.

Idag är det ju kronprinsessans bröllop också, tycker hela grejen är sjukt överskattad och skulle jag få välja så skulle monarkin försvinna i Sverige. Förstå vad vi kunnat gjort med alla pengar som går till dom, det finns så mycket bättre grejer att spendera miljoner på än ett jävla bröllop och resor å skit till kungafamiljen. Synd att Sverige är så fast i traditioner och inte kan pröva nå nytt, som att skippa monarkin till exempel. Trots att jag känner som jag gör blir det ev. hem till mamma för att kolla på bröllopet, något spännande kan ju hända liksom!

Vad tycker ni, ska Sverige ha monarki eller inte?

Kan ni verkligen granska er själva från topp till tå både vad det gäller positivt och negativt? Kan ni kritisera er själva utan att bli arga? Har ni styrkan till att våga skriva ner era innersta känslor och blotta det för den som vill? Jag ska göra det nu, jag ska skita i vad folk tycker. Nu ska ni få veta vad som i denna stund döljer sig inom mig...



- Jag känner ångest över att jag inte svarat på alla kommentarer, men pressen blir för mycket och för att vara ärlig - det tar för lång tid! Jag kan inte spendera min tid genom att svara på kommentarer varje dag, även fast jag vill. Där kommer ångesten, det känns som om jag sviker er läsare om och om igen...

- Jag sitter starkt och funderar på vad jag ska göra med Gucci om han inte blir bättre på "vaktfronten" när bebis kommer. Han kan inte hålla på att skälla till högt som fan för att han hör något som han inte tycker skulle ha låtit. Förhoppningsvis är det bara en "valpgrej", annars får jag vell ringa hit Cesar Millan eller något.

- Jag känner en rädsla över vad framtiden har att ge, hur ser mitt liv ut om några år? Tänk att jag då kommer ha en dotter eller en son att ta hand om. Tänk er att jag, lilla jag kommer bli mamma. Det är helt sjukt, helt otroligt! Hade någon sagt det till mig för några år sen så hade jag trott på det lika mycket som jag bryr mig om en fis i rymden, inte alls med andra ord!

- Jag läntar så innerligt efter att få göra det stora ultraljudet som äger rum om cirkus två veckor, det kommer bli så härligt att få se min lilla älskling igen och än bättre, att äntligen få veta om det är en han eller hon. Åh så nyfiken jag är!

- Jag funderar på hur länge jag kommer kunna gå runt och låtsas som om allt är bra när det när som helst känns som om ryggen ska gå av i mitten och som om bäckenet ska slitas ut på vardera sida? Smärtan är hemsk! Som om det va nog har jag även börjat få huvudvärk och migränanfall från och till. Gud vad har jag gjort dig för ont? Just det, jag har ju aldrig trott på dig!

Nehe ni, nu ska jag hoppe i säng. Va glada över att ni får tagit del av mina känslor och tankar at the moment, sånt brukar jag ju inte ha tid med!

GOD NATT!

   

Seriöst, det är fanimig nå skumt med mig. Varje sommar i tre års tid har jag haft en tendens till att färga håret mörkt, för att sedan "ångra" mig och bli blondin igen mot hösten. Inte konstigt att mitt hår blivit så slitet efter all avfärgning och skit jag satt i håret genom åren. Nu har det hänt igen, jag har fått sug på att färga håret mörkt. Ni måste ju medge att jag är grymt jävla snygg i det! Det lyfter fram hela ansiktet och framför allt mina ögon på ett helt annat sätt. Men ändå trivs jag i mitt blonda, det är ju trots allt till det jag är född. Men jag vet inte...

Vad tycker ni, blondin eller brunett?

Gör mig förvirrad, när är påsk egentligen? Okej, uppenbarligen den här helgen... Men när fan är det alla små påskkärringar å kycklingar kommer springandes å plingar dörr i hopp om godis? Å hur gjorde man om man inte fick nå godis? Var det som med Halloween, att man gjorde ett bus å kastade in hundskit i brevlådan eller sulade ägg på fönstren om man inte fick något? Shit, jag är för gammal för att komma ihåg - det här är illa, riktigt jävla illa! Kommer ihåg att man satt å ritade "påskkort", mina va alltid finast helt utan att tveka. Jag va grym på att rita när jag va liten, riktigt duktig. Undrar vad som hände med den talangen? Kanske ska ta å "återuppväcka" den? Min konstnärliga sida alltså! Påsken i helhet får mig att tänka på allt roligt man va med om som barn. Kommer ihåg när mamma alltid köpte björnris å fjädrar i olika färger, hon köpte ägg och färg så att vi kunde måla äggen och hon gjorde alltid iordning stora påskägg och en å annan present som hon gömde. Fågel, fisk eller mittemellan? Hon svarade och vi letade, åh vad roligt det va att vara liten! Sedan hjälpte hon oss att göra oss till små påskkärringar å gubbar, vi fick en varsin korg och sedan stack vi iväg. Sebbe va så söt i sina röda kinder och fräknar på näsan, oftast var vår kusin Steffie med också, en baddare på att prata. Vilket resulterade i att även fast om människan vi plingade på inte hade något hemma, så lyckades hon alltid göra så att vi fick pengar eller annat ändå. Ja det var en rolig helg helt enkelt när man va liten, en gång kommer jag ihåg att vi till och med hittade en tax. Japp, en levande hund. Ansvarsfulla som vi var gick vi hem å ringde numret som stod på hundens halsband, ägarna blev superglada och vi fick hittelön i form av hur mycket godis som helst.

Hur som haver så har jag två val, antingen att gå å köpa hem en massa godis till alla småbarn eller att skita i å öppna när det plingar på dörren? Kanske låter jag hundarna skälla så att dom blir avskräckta, elak som jag är!

Jag grubblar, tänker, funderar. Tar en klunk cola från mitt glas inköpt på Ikea, grubblar lite till och fortsätter fundera. Greys Anatomy är på, men jag kan inte koncentrera mig. Guccan klättrar över mig, fram och tillbaks här där jag sitter i min sköna divansoffa. Men jag märker det knappt, tankarna tar över. Pappa babblar på i bakgrunden, jag svarar inte med korrekta ord. Det kommer mest mhm, okej ut från min mun. Tänker på framtiden, på imorgon, på alla dessa val man ska behöva ta genom livets gång. Försöker komma på nå vettigt att skriva ner, men orden får flöda som dom vill. Jag vill inte kämpa emot, utan ge med mig och bara andas ut. Tittar på vardagsrumsbordet som saknar glasskivan som ska vara på, den som krossades i mina händer när jag gjorde rent den en gång för länge sen. Funderar på ett nytt bord, ett bättre bord. Tänker på den där sjukt snygga jackan som finns på H&M, den som bara väntar där på mig för ynka 200 kr. Ser skumpa flaskan jag fick av faster i studentpresent, "lova att dricka den vid ett speciellt tillfälle" sa hon. Jag lovade, än har den stått kvar. Orörd och oöppnad. Har det inte funnits några speciella tillfällen, eller har jag bara låtit dom passera förbi? Jag å Mys skulle ju öppna den första gången vi gick ut tillsammans efter att Liam kommit till världen, vi har fortfarande inte varit ute. Funderar på när nästa tillfälle kommer till akt? Vill gå ut å gå, i flera timmar helst. Kanske för att det är sista gången på några veckor som jag kommer kunna ta mig en längre promenad, kanske för att jag bäst rensar tankarna så? Måste snart ta en dusch å tvåla in mig i Descutantvål, alla bakterier ska väck. Inte ska vell en inflammation ta kål på mig? Nerverna spökar, tänk om jag inte klarar av operationen imorgon? Tänk om det gör ont? Min smärttröskel är hög, det kommer gå galant. Jag klarar allt, en människa byggd av stål och guld!

Mys å Liam kom jue förbi tidigare idag, vi skulle ju fixa hennes design. Men pga. vissa omständigheter bestämde vi oss för att ta det nån dag framöver istället, vi hade bra mycket annat att prata om. Har inte så mycket mer att säga, har en hel del annat att tänka på. Inte blir det bättre av att jag imorgon måste vara vaken under operationen, ska köra med lokalbedövning istället. Jisses, hoppas jag inte svimmar eller spyr. Eller jo föresten, det hade fan varit gött om ja svimmade å slapp höra när de sågar i skelettet.

Vet ni? Folk får tycka vad de vill om mig, säga vad de vill och "hota" hur mycke de vill. Jag bryr mig inte! Tidigare idag hände en sak, en händelse som fick mig att inse att det finns så betydligt mycket viktigare saker här i livet, kraftfullare och mycket mer känslosammare än vad åsikter från främmande människor någonsin kommer vara. Vill ni tracka ner? Försök, men den styrka jag byggt upp kommer aldrig att rubbas. Å till er som är ute efter "bloggkrig", försök med Kissie, Pissie å Dessie istället - de är nog större chans där. Jag är bättre än så, mognare än så och definitivt ärligare än så.

Tänk vad något så litet kan få en att ändra syn på livet?

Känner ni också den lika starkt som jag? Tänk er att bara ligga å glassa på stranden med en bra bok, eller en sommarkväll med vännerna innehållande grillning och några skvättar alkohol. Fy fan va härligt, fy fan vad jag längtar! Vill ha sommar nu, nu, nu! Men nej, jag får gott nöja mig med en snorig näsa och ishalka utanför dörren. Kul verkligen! Föresten, har ni sett alla små sjöar av vatten som placerat sig på de mest idiotiska ställena? Fan va skönt de blir när skiten försvinner för gott!

Time to sleep, natti natti!

Det finns nog fan inget vackrare på en människa än fina ögon, det är i alla fall min åsikt! Det första jag lägger märke på hos en människa jag aldrig tidigare träffat är ögonen. Jag helt enkelt älskar ögon, särskilt mina! They are fucking amazing! Sen att jag älskar att blanda färger å ge dom extra omsorg om dagarna gör det hela ännu roligare.

Dagens fråga: Vad tycker du är finast på en människa?

Idag är vi trötta här hemma hela bunten, kan bara tänka mig hur Mario måste känna sig nu. Jag har i alla fall sovit, det har inte han...

By the way hur jävla söt va inte den här bilden då? Tror Guccan kollar hur långt han når med tungan, or something!? För övrigt är det jävligt jobbigt med att ha en hanhund när Dissan löper, även fast han inte alls är gammal så ska han promt vara i baken på henne å sniffa samt slicka. Groteskt det lät, tänk om vi människor skulle hålla på så?! Snacka om att jag längtar till lillkillen passerar 6 månaders stadiet, då blir det en tripp till vetrinären för att skära bort kulorna! Har aldrig förstått mig på hundägare som låter en hanhund ha dom kvar när man ändå inte ska avla eller ställa ut hunden. Det är inte snällt! När man kan låta dom slippa det där eviga tänkandet om löpande tikar, som tar mycket på psyket samt få en lugnare och lättare hund att jobba med. Så jag är för kastrering!

Vad är ni, för eller emot?

Minns dom dagarna, dom där speciella dagarna.





Känslan första gången man va kär och fick första kyssen i lågstatidet. På den tiden trodde man att man visste vad kärlek va, hah om man bara vetat!



Lyckan när mamma och pappa sa ja till att jag skulle få pierca naveln.


13 år, och röka inklusive alkohol började bli intressant, fy fan säger jag bara! Man va ute varje helg å söp sig dyng på häxblandningar, samt trodde att man va så jävla häftig för att man rökte (som bilden längst upp, samt den nedanför - hela gamla jordbro ligan). Grupptryck eller vad? Att man sedan va tvungen att ljuga och hålla det hemligt för päronen gjorde allt extra spännande.



När mamma kom hem med Chilie för 7 år sen, lyckan gick inte att beskriva över den lilla hårboll jag hade tätt i min famn. Eller när hon sa ja till att jag skulle få ta över Dizzie, eller den där gången när hon sa ja till att jag skulle få häst - lilla Rasmus som jag saknar av hela mitt hjärta!







Alla tider med vännerna, då glädje och skratt fyllde de platser vi varit på.

 

Dagen då jag tog studenten, en av de bästa dagarna i mitt liv!



Känslan när man varit riktigt så där nykär!



Finns så mycket mer, men ni skulle säkert inte orka läsa allt. Så jag slutar här, lagom är bäst!

Vi hamnade hemma hos mor min igår istället, där blev det pizza, fika och mys! Seriöst, vilka spenderar man alla hjärtans dag med bättre än sin familj egentligen?

Idag mår ja sjukt illa, kan nog bero på alla ångestdrabbade drömmar jag drömt inatt. Satt å glodde på "hemsökta hus", "ghost hunters" å alla möjliga "spökprogram" in till sent på natten. Jag är en sjukt lättskrämd person när de gäller allt som har me övernaturliga fenomen att göra, jag liksom skrämmer upp mig själv! Sen vet jag hur jag funkar när jag kollat på sånt, ändå gör jag det. Jag blir paranoid å tror att alla möjliga konstiga ljud är något övernaturligt, samtidigt drabbas jag av marddrömmar till högsta grad. Jag skrämmer liksom skiten ur mig själv kan man vell säga, ändå tycker jag att dessa program är intressanta utav bara helvete! En sak är ju säker, hade inte Mario varit här då hade jag aldrig kollat på skiten och OM jag nu hade det, då hade lätt någon i familjen eller vänkretsen blivit drabbade. Ja, för någon hade fanimig fått komma hit mitt i natten å sova med mig!



Vad tror ni? Finns de nå mer därute, något som vi inte kan förklara eller är allt bara påhitt?

Jag behöver inte säga mycket, jag behöver inte förklara. Mina närmsta känner mig så pass bra, så de vet när något är fel. De trycker inte på att få höra, de skriver meningsfulla ord å låter mig få komma till dom när jag känner mig redo. Det är jobbigt med känslor, jag hatar att prata om sånt som ligger djupt hos mig. Men med vissa faller det sig naturligt, dessa personer vet vilka dom är. Jag är glad som har er i mitt liv, min underbara familj och mina fina vänner. Vart hade jag varit utan er? Ni är en del av mig, en så pass stor del som jag inte skulle klara mig utan. Den viktigaste delen, den delen som jag älskar mest!

Alla dessa timmar ute i kylan, men som fasthåldna. Rädda för att släppa taget, rädda för att aldrig mer få hålla om varandra igen. Timmar av kramar, kyssar, smek. Två öppna hjärtan redo att släppa in, att låta sig blottas för första gången på väldigt länge. Du & jag under en molnfri himmel, stjärnor som sprakar och en måne så rund, så klar. Öron redo att lyssna, munnar redo att skratta. Fjärilar i magen och nervösa gester. Stunder av glädje, längtan och ren kärlek. Det var vi två, vi två mot världen. Ingen kunde stoppa oss, ingen kunde förgöra våra känslor. Vi älskade av hela våra hjärtan, av hela vår själ. De sägs att kärleken är farlig, det begreppet har jag inte förstått förens nu. Är vi redo att inse, inse det faktum att ingenting varar för evigt? Är vi redo att inse hur vi sakta men säkert förgör varandra, hur det vi en gång byggt upp sakta sjunker längre och längre ner mot botten? Har vi förmågan att ta oss upp igen, har vi viljan att försöka? Den tid jag vill ha tillbaks, den tiden är förbi. Är det så att vi kan få tillbaks den? Tiden då vi va lyckliga med varandra, tiden då våra dagar gick ut på att le och skratta?

Who fucking knows and who fucking cares when everything seems worthless?

Läs mellan raderna, du kommer inte förstå innebörden av det jag skriver annars. Du måste se det som inte går att se, läsa det som inte skrivs. Vad gör dig annars annorlunda, egen och unik? Det finns så mycket ondska jag vill bryta, så mycket hat jag vill få bort i vår värld. Jag vill kunna glädjas åt mitt liv, att jag finns och över er andra. Men hur ska det gå när vissa är så frustrerade, så osäkra? Silvret kan skina, men det kommer aldrig glänsa som guldet, guldet framhäver det bästa. Jag är guldet, du är silvret. Det kommer alltid finnas någon därute som gör allt för att försöka bräcka dig, men så länge du tror på dig själv och inte ger upp så kommer ingen annan lyckas! Jag är en pärla, du en sten. En tom färglös sten, jag en stark färglad pärla som lyser upp i mörkret. Hur mycket du än försöker, så kommer du aldrig få guldet att sluta glänsa och aldrig pärlan att sluta lysa.

Så borde kanske jag också ta å tänka på refrängen?

Jag vet ju ioförsig att det inte är någon ide att jag lägger mig när jag inte är trött, då ligger jag bara å tänker på en massa konstigheter. Onödigt tänkande om jag får säga det själv! Har ni också så? Att ni låter tankarna glida iväg en aning längre än de egentligen ska?

Jag hatar att tänka, det är det värsta som finns. Sen att jag är en sådan person som oftast pratar före jag tänkt, de har jag hårfärgen att skylla på, eller hur? Eller så är det helt enkelt bara så att jag kan säga exakt vad jag tycker om en person eller en händelse utan att helt enkelt bry mig? Rak på sak liksom... Man kommer ju längst med ärlighet sägs det, så på ett sätt är det nog bra. Men i vissa lägen är det nog bäst att knippa mun å hålla käften. Synd bara att jag inte vet när dom lägena är... Eh, whatever! Nu börjar jag snart snacka i nattmössan, kanske börjar bli dags för bingen ändå? I think so! Sleep tight everyone!