I mörkrets tomma rum följer tankar vi egentligen inte vill tänka, känslor vi inte vill känna. En smärta i själen, så stark att det känns som om det inte kommer finnas någon morgondag. Tårar fyller vårat inre, men vi kämpar på för att inte låta dom falla. Det gör ont, nå fruktansvärt ont. Men vi vill inte låta omvärlden se, vi vill inte blotta våra trasiga själar. En fasad läggs på, en fasad som så lätt kan brytas ner. Man måste få gråta, man måste få sörja. Den biten är viktig för att man sedan ska kunna bearbeta det som hänt, även om det är svårt. Vi måste vara starka för att kunna gå vidare, för att kunna överleva. Hur långt ner vi än faller så måste vi kunna ta oss upp igen, vi måste fortsätta leva vidare även fast människor vi älskar försvinner. Det är livets gång, livets hårda väg. Hur mycket vi än vill slippa det, så går det inte att undvika. Det är bara det att det är... svårt...