Jag har allt jag någonsin velat ha, jag är lycklig. Men varför... varför känner jag mig då så övergiven för? Det finns så många vänner som jag knappt pratar med längre, som jag på ett eller annat sätt förlorat kontakten med. Sen finns det dom som jag träffar, nån gång ibland... Såna som stått mig så nära, såna som visste allt om mitt liv och hur jag mådde. Såna jag kunde prata med om allt, precis allt! Nu finns det inte många såna kvar... Sen jag blev gravid försvann dom, en efter en. Det blev inte mycket till att träffas, telefonsamtalen dog sakta ut och tillslut hela vänskapen. Kommer det bli som förut? Kommer vissa komma tillbaka? Eller är jag bara för dom en "tråkig" mamma? Tog mitt liv slut för er när Milo kom? För mig började det, han är min lycka. Borde inte sanna vänner glädjas med mig? Uppleva den lyckan med mig istället för att försvinna? Jag förstår inte, hur mycket jag än gör det så förstår jag verkligen inte...

Dom vänner som verkligen finns där, i vått och i torrt. Tack... tack för att ni lyssnar på mig, för att ni ger mig en stöttande axel när jag har det svårt, för att ni delar era skratt med mig. Men mest tack för att ni finns! ♥

Varför är människor så falska för? Varför kan somliga bara inte hålla det dom lovar, blir trött på alla ursäkter och påhitt. Säg som det är istället! Jag vill inte gå å hoppas och längta för att sedan få höra samma story igen, det börjar liksom bli tröttsamt!

Gaaah, somliga idioter gör mig galen! Än mer när det är såna som faktiskt står en nära...


Edit: Funtar starkt på att färga mitt hår mörkt igen efter den här bilden.

Är vad jag tar nu, sorry men har inte tid för bloggen längre vilket ni säkert märkt. Det verkliga livet har kommit ifatt mig! Har alltid sagt det att varför jag kunnat vara så aktiv som jag varit är för att jag behövde ett tidsfördriv, något som fick dagarna att gå. Nu har jag för mycket att göra om dagarna så tiden knappt räcker till istället. Sen har bloggen blivit mer till ett "måste" vilket inte alls känns kul, förr bloggade jag ju bara för att jag tyckte det va roligt nu blir jag bara stressad så fort jag tänker på den. Något som inte är bra varken för mig eller Milo, så där av bloggbreaket. But i will be back, frågan är bara när...

Tjingeling!

Det är jag i för sig i varje dag, men nu är det värre än vanligt. Jag försöker att hålla klagandet nere här på bloggen, särskillt vad det gäller min foglossning/bäckenuppluckring och ryggen. Men ibland måste även jag få klaga för de är nå sjukt vad jävla ont det gör! Alla ni som haft det vet vad jag pratar om och ni som inom kort kommer bli gravida, jag hoppas fansiken att ni slipper detta för det är verkligen inge roligt! Det känns som om någon sliter å drar i hela bäckenet, det krampar och bultar. Ibland är det så illa att man helst av allt bara vill kapa av delen under midjan. Det är en svår smärta, en annorlunda smärta, en konstig smärta. Men man får tänka på att i slutändan är den smärtan värt det, för då kommer jag ju få något som är betydligt större. Det största som någonsin hänt mig, mitt älskade lilla barn som betyder mer än något annat här i världen. Som jag redan älskar av hela mitt hjärta och längtar nå innerligt efter att få träffa ♥

Jag hade en sån hemsk dröm tidigare idag, en dröm jag fortfarande inte kunnat smälta. Mår illa när jag tänker på den och ögonen är fortfarande svullna, vaknade upp med två blöta kinder och en dyngsur kudde så måste ha gråtit bra länge fast jag sovit. Har det hänt er nån gång, att ni gråtit på riktigt när ni drömt nå hemskt?

Varför ska drömmar alltid vara så jävla verkliga för? Sen att dom har en tendens att etsa sig fast i huvudet på en å gnaga på ens psyke efteråt gör det hela värre. Men det var bara en dröm, verkligheten har ingenting med drömmar att göra. Försök få in det i huvudet Nathalie!

Du har gett mig ett löfte, så fan om du lämnar mig!
Min kärlek till dig är oändlig ♥
*Mossimou*

På riktigt nu, jag kommer att avlida! Jag klarar inte av den här värmen längre, den gör mig galen! Det är fan inte mänskligt att ha den bästa sommaren på länge utan att kunna njuta av den, orkar knappt röra mig ut under dagtid. Inte nog med det så har hormonerna av graviditeten gjort så att jag knappt kan vistas ute i solen utan att jag blir gul-orange, ja man kan tydligen få pigment fel när man är gravid - no kidding about that! Det är vell självklart att allt det där dåliga ska drabba mig, som den där "otursmänniskan" jag är - suck! Jaja, hur som helst så är allting värt det. För i slutändan kommer jag få ut världens finaste gåva utav det!

Nu ska vi köra in mamma och Jimmy till Söder, sedan ska jag hem å ta mig en iskall dusch. Om jag längtar!

Under kvällen har jag känt mig ledsen, även fast jag och älskling haft det jävligt kul och shoppat för mer än vad vi räknat med. Men ändå... Det hela handlade om något jag läste på fb, jag vet inte varför det tog så hårt men det är trist när man pratar med vänner dagligen men att de inte ens kan nämna att de ska hitta på saker eller än mer, bjuda med en. Det känns som om de bara vill vara där i de "roliga dagarna", som ultraljud, när bebisen kommer osv. Men alla andra dagar då? Alla dagar jag har det jobbigt och faktiskt behöver någon? En kram, en stöttande axel eller någon som lyssnar? Ska inte vänner finnas där i vått och torrt? Det trodde jag i alla fall...

Visst, jag har gått upp några kilon, jag kan varken dricka alkohol eller röka längre och jag orkar definitivt inte vara uppe hela nätterna. Men jag är fortfarande jag, den jag alltid varit bara att jag har ett barn i magen. Ska det då betyda att man utesluter vänner från olika grejer bara för att man råkar vara gravid? När jag sedan frågar vart min inbjudan tog vägen, då ignonerar man bara... Ja, jag är extra känslig just nu. Men det tar mer än någon kan tro, för någonstans så hade jag hoppats på att mina vänner skulle gå igenom detta med mig och inte stöta ut mig. För det är så det känns och för att vara helt ärlig så gör de ont inom mig, jävligt ont!

Vill ni att jag ska skriva från hjärtat? Fine, here you go! Jag känner mig ensam, värdelös och helt jävla misslyckad. Den jag blivit, med alla hormoner... Den personen, det är inte jag...
Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot vårat lilla mirakel, men vägen dit är inte lika lätt som jag trodde att den skulle vara. Alla känslor, vart kommer dom ifrån? Varför känner jag så här? Vem har jag blivit egentligen?

Ensamheten är värst, för det finns inte riktigt någon som förstår. Jag vet att jag inte är ensam, att jag har min underbara familj och mina fina vänner som alltid finns där och ställer upp. Men vissa saker måste man gå igenom ensam, vissa saker kan inte ens de närmaste förstå hur mycket man än försöker förklara.

Nej, det har inte hänt något och dagen har faktiskt varit riktigt bra, särskilt kvällen som jag spenderade med mina älsklingsbrudar. Men ensamma nätter, dom klarar jag inte av längre för då kommer allting upp. Alla dom där jävla känslorna och rädslan för framtiden. Men oroa er inte, för snart kommer allting kännas bra igen och snart kommer Mario hem. 

Det är bara jobbigt för stunden...

För det första så har jag fortfarande inte fått mitt lösen till mailen.
För det andra så har inte mina pengar kommit in på kontot.
För det tredje så har idioterna på tre inte skickat ut min faktura.
För det fjärde skulle jag åkt till Ikea imorn, but "no money no funny"!
För det femte skulle jag så gärna vilja ta ett glas vitt men kan inte.
För det sjätte känns en cigg ganska lockande just nu, men inte de heller.
För det sjunde börjar jag få huvudvärk - IGEN!
För det åttonde mår jag illa och funderar på om det blir toahäng även idag.
För det nionde fick jag börja morgonen med att skura melon som hade exploderat.
För det tionde så drömde jag värsta mardrömmen i natt!


Nu ska jag försöka få i mig någonting, även fast det tar emot. Men magen är helt tom efter all uppkastning igår, hoppas det får stanna kvar idag. Sorry för den sjukt äckliga informationen, men att vara gravid är inte en dans på rosor ska ni veta!

Jisses vad trött jag är, förstår inte att jag tar mig orken till att skriva ett inlägg när jag helst av allt bara vill sova. Men många där ute vill ju veta hur allt gått, så tar till de sista krafterna bara för er skull!

Operationen gjordes under lokalbedövning, vilket betyder att man är vaken under själva operationen. Något som va det mest obehagligaste och jobbigaste jag gjort under hela mitt liv och som jag helst skulle slippa att göra om. Det var verkligen psykiskt påfrestande och gränsen för över hur stark man är som individ sattes verkligen på prov. Själva bedövningsprocessen va nog bland det smärtsammaste jag varit med om, även om man inte kan tro det men fan va ont det gjorde. Själva operationen gick bra, det gjorde inte ont i början men man kunde känna hur dom skärde upp huden, hur de började såga å fila i skelettet. Det var den obehagligaste biten! I mitten på operationen började det göra riktigt ont, bedövningen hade antagligen getts i för liten dos. Så det blev ännu mer stickande och det gjorde ännu ondare än de första två bedövningssrutorna de tryckt in i foten. Jag skrek, bad han att skita i bedövningen och sa att jag hellre hade ont under tiden. Men de gick han inte med på, det skulle inte göra ont under operationen vilket är förståligt. Men den där jävla sprutan va tio gånger värre, tror inte ens att ni kan föreställa er hur ont det faktiskt gör först ni gjort det ingreppet. Det va hemskt, riktigt hemskt! Sedan gick allt ganska fort och tillslut var jag ihopsydd, bandaserad och redo att åka hem igen. Läkaren och alla i sjuvårdteamet va verkligen helt underbara, dom behandlade mig med omtanke och respekt. De var otroligt stöttande och en stor trygghet under operationen, tusen tack för det. Jag tror nog att jag aldrig tidigare varit med ett sådant starkt bemötande förut, dom gav mig kraft och mod på ett helt otroligt sätt.

Sen vill jag bara säga tack till far min som följde med mig och även till både han å Suss för att de är så snälla å  hjälper till med hundarna under dessa veckor då jag inte kommer kunna gå, jag är verkligen tacksam över det.

Nu ska jag äntligen få vila lite, trött som jag är. Bedövningen börjar släppa och smärtan smyger sig sakta fram, men vet ni? Stark som jag är ska jag fanimig försöka skippa smärtstillande, det värsta jag vet är att trycka i mig en massa jävla piller. Sen beror det helt klart på hur ont det kommer göra, men jag vill verkligen inte utsätta min kropp för en massa hokus pokus!



Så här ser bigballoboom foten ut just nu, svullen som fan och med så mycket badage så att de skulle kunna täcka hela kroppen.

Jag vet inte vad som var värst i natt, att se en gubbe göra barnförbjudna saker i huset mittemot eller att drömma att Gucci blev påkörd och helt plötsligt bara hade tre ben. Eller okej, det sistnämda är mycket, mycket värre! But still! Fatta chocken när jag hör Mario:- Hah! Den jäveln sitter å runkar!
Å det gjorde han fanimig också, precis vid fönstret. Gubben går vell på när folk kan se honom eller nått, fy fan va groose säger jag bara!
Drömmen om Guccan var i alla fall riktigt obehaglig, jag ser hur bilen kommer och smack så åkte den rakt över honom. Det var hemskt, riktigt jävla hemskt! När jag sedan kommer in gråtandes till en vetrinärklinik så gör dom ingenting, de va nog ännu värre. Vilken jävla panik säger jag bara! Vaknade upp med blöta kinder och en puls som låg på 180. Inte går dessa drömmar över för att man vaknat heller, de liksom gnager sig fast i huvudet!

Svaret till det är nej, jag skulle kunna stirra mig blind på alla idioter som får äran att köpa hund men som inte kan ta hand om den! Igår inträffade en incident som nästintill fick mig att komma tillbaks till tiden då man va 15 och slog ner folk för att man blev så jävla upprörd och rent av förbannad! Nu undrar ni säkerligen vad det va som hände? Två vänner till mig bestämde sig för att ta en elva veckors amstaff/pitbull valp på prov, de har redan en hund och hade inte planerat att skaffa en till. Men pga. den misär som valpen levde i så kände de sig skyldiga att hjälpa den! Den lilla valpen levde i ett hem med människor som aldrig tidigare haft hund och som även va rädda för honom. Han fick gå ut en, ibland två ggr om dagen. Han hade inga leksaker, vilket ledde till bitande på sladdar och annat. Fick han nån träning? Nej! Fick han nån kärlek? Nej! Inte nog med det så tvingades den lilla valpen vara ensam i över åtta timmar om dagen då "familjen" arbetade. Har han fått alla vaccinationer och blivit chippad? Nej! Har dom kollat upp hans stora navelbråck? Nej! Bara det jag skrivit nu ser jag som mer än bara djurplågeri, man tar för fan inte en hund om man inte har tid eller råd med den! För att beskriva situationen lite mer så är dessa människor av utlänsk bakgrund, å nej jag är absolut inte rasistisk nu men vi alla vet att människor från andra länder inte tar hand och vårdar sina djur så som vi gör i Sverige. Tyvärr men det är så det är i vissa länder och kulturer, men då kan man ju ställa sig frågan va fan de tar hem en hund från första början?!

För att komma till det som skedde igårkväll... Vi hade varit ute på sista kvällspromenaden när den lilla valpen visar tecken på att den måste skita, något den försöker men inte lyckas med. Han ramlar ihop, gnyr å skakar. Om och om igen försöker han, men utan resultat. Vi går hem med honom och jag följer med för att se hur det går. Väl hemma är det samma sak, tillslut ger den lilla valpen upp och går å lägger sig. Han kurar ihop sig till en boll och gnyr till om man tar på magen. Där ligger han, skakandes och gnällandes - ett tag. Tills han tillslut verkar halvt livlös. Under tiden har vi ringt till både Bagarmossensdjursjukhus och ägaren. BDS säger att vi ska komma in med honom akut, ägaren säger att dom kommer å hämtar honom men tar in honom imorgon. Det blir ett samtal till polisen då BDS säger åt oss att ringa dit, men där av utan hjälp. Så där står vi tre, helt maktlösa med en liten valp som ropar på hjälp. Ägaren kommer och det uppstår ett tumult omkring oss, höjda röster, skrik och svordomar. Det va länge sen jag va så arg, det va länge sen jag blev så här upprörd som jag blev igår. Jag ville bara gå fram å lappa till den där oansvariga och själviska ägaren för allt vad jag bara kunde. Ett sånt hat mot en människa jag aldrig tidigare träffat får mig bara att inse vilken djurvän jag faktiskt är! När de sedan säger: Vi har inte råd. Nehep, men vad synd för er då. Det borde ni ha tänkt på innan ni skaffade en hund från första början! Det som va droppen var när hon sedan kastar ut sig: "Dör han så dör han", whattafuck?!?! Hade ni varit där just då så lovar jag er att ni hade blivit rädda för mig på riktigt, så jävla arg och frustrerad som jag blev. Det hade lätt kunnat leda till någonting helt annat, hon fick mig att se rött helt enkelt! Hur fan kan människan säga så? Har hon igen moral i kroppen, inge vett i huvet?!?! Dom jag va med hade till och med erbjudit sig själva att ta in honom, varav att det dras av på priset de skulle betala för honom om de nu valde att ta honom (vilket de redan hade valt). Men nej, de gick dom inte med på. Det ända som snurrade i deras huvud var pengar, pengar, pengar. Inte brydde vell sig dom om utifall valpen dog eller mådde skit, så länge de fick den kosing dom skulle ha för honom. Jävla idioter!

Jag har ingen aning om hur det gått för valpen, det jag vet är att dom som ville ha honom ska göra allt de kan för att få tillbaka honom. Å jag hoppas verkligen att dom lyckas, för han förtjänar att komma till ett bra hem där han kan få all den kärlek och träning han behöver. Det är verkligen synd att "människors lycka" ska låta en liten idivid få lida. Skulle jag få bestämma så skulle jag utrota alla dessa själviska jävlar på en gång!

(Nej det är inte hunden på bilden)

Idag så är jag trött, trött och förvirrad. Inte över mig själv, utan över omvärlden. Över hur livet idag kan vara så otroligt komplicerat, omständigt och fulla av olika valmöjligheter. Livet är inte lätt, det är ingen dans på rosor. Gåvan för att styra över våra egna liv fick vi alla, vad man gör med den väljer vi dock på olika sätt. Antingen kastar man bort den eller kämpar och stannar kvar.

Natten har varit jobbig och tung, men jag har funnits där å stöttat. Jag kommer alltid finnas vid din sida, alltid ha en tröstande axel som du kan luta dig mot, alltid lyssna när du behöver prata. Jag har försökt så gott jag kan, gjort mitt bästa. Men det är en svår situation, en komplicerad del av livets alla ting. Känner mig hjälplös just nu, maktlös och har fortfarande den där orolighetskänslan i magen. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Tänk om det går för långt? Tänk om det redan är försent?