Jag är så jävla glad att jag bara vill skrika rakt ut! Första arbetsintervjuen och jag fick jobbet direkt på plats, kan ni förstå vilken lycka? Så imorgon kör jag min första intro dag, och vet ni? Jag är vråltaggad! Det riktigt kryper i kroppen på mig! Jag kommer ge allt, visa vad jag går för och vara lika glad och positiv som jag brukar. Det kommer gå bra, det vet jag. Tänka sig, det blev en bra alla hjärtans dag trots allt. Puss på er!

Det slog mig nyss att det är alla hjärtans dag på tisdag, well grattis alla kära och lyckliga, å till er som tror att ni är det. Är det inte lustigt, att par håller ihop fast det inte finns den minsta gnista kvar? En fråga, why, why, why? Okej... de blev tre... Ne men på riktigt, varför stannar man kvar om man ändå bara går och irriterar sig på varandra, tjaffsar å gnabbas åt minsta lilla och har olika åsikter om allt? VARFÖR? Jo det ska jag tala om för er mina kära små vänner... tryggheten! Allting handlar om den där tryggheten och att människor är så jävla rädda för att bli lämnade ensamma, utan någon att luta sig mot. Det är sant, det är fakta, det är verkligheten! Jag vet, been there done that, typ. Aldrig mer säger jag bara! Aldrig mer ska jag känna att jag behöver en "man" vid min sida för att känna mig trygg, den biten sköter jag så bra själv. Jag har nog aldrig känt mig tryggare i mig själv än vad jag gör nu, jag är nöjd med mitt liv. Jag mår bra, jag är lycklig, jag är jag.

Tiden bara rusar iväg och Milo blir bara större och större. Förra veckan började vi inskolningen på hans förskola, allting har gått super bra. Däremot skulle vi fortsätta inskolningen imorgon, men lilleman har åkt på feber och världens dunderförkylning. Men det är vell så det blir när dom börjar på förskola, bakterierna flödar ju och jag kan nog räkna med flera sjuka dagar framöver här hemma. Det är riktigt jobbigt att se han så dålig, man önskar att man kunde föra över det på en själv istället... Det trista är att inskolningen blir drabbad också, but what to do? Hoppas han blir frisk nu bara, mitt lilla hjärta!

Jag är i full fart med att söka jobb och jag hoppas verkligen att jag hittar något snart. Har redan märkt att det kommer bli svårare än jag trott, mycket tror jag beror på att jag faktiskt har barn. Det är vad dom sagt på arbetsförmedlingen också, att tyvärr så anställer arbetsgivare hellre någon som är barnfri. Så jävla värdelöst och trist att det ens ska behöva vara så... Skulle alltid kunna ringa till min gamla arbetsplats, men de ligger alldeles för långt bort. Om något skulle hända Milo eller om han blir sjuk så behöver jag kunna ta mig dit någelunda fort i alla fall. Inte med över en och en halv timmes resväg... Men vi håller tummarna, och tårna på en gång! Har sökt en massa jobb nu och något svar borde jag ju få. Är ju faktiskt kompetent och utbildad. Wish me luck folks!