Milo ligger å sussar sött i sin säng, han har sovit själv i över en vecka nu och även fast det i början kändes tomt så är det skönt att slippa ligga å trycka mot Mario. Hans säng står ju ändå brevid min sida så nära har jag ju honom ändå. Han börjar bli stor min kille, skrattar å pratar utav bara den. Han greppar tag i saker och har blivit jätte stadig. Tiden går för fort, man hinner liksom inte med. Snart är han vell tre å både går och pratar för fulla muggar.

Jag borde egentligen sova jag med just nu med tanke på att Milo vaknar ganska tidigt om dagarna, men helt ärligt så har jag fastnat framför två pokerturneringar och det går galet bra nu så jag kan ju inte bara sluta. Det ända jobbiga är att datan laggar var tredje minut och den ska vara ny??? Så fort jag tagit över alla bilder på USB minnet åker den raka vägen på lagning, det är en sak som är säker!

Milo har sovit hela natten i sin egna säng, han somnade runt tolv tiden å vaknade inte först kvart över fem, sen blev det mat och efter somnade han om igen. Vaknade vid åtta snåret, mat igen och nu sover lillkillen igen i sin egna säng. Riktigt skönt! Jag själv sitter med en kopp kaffe i handen å lirar poker på pokerstars, fun as hell! Ska vell ta å göra mig iordning sen och plocka lite här hemma å senare bär det av till Hilda (Malins mamma) då jag lovat henne att klippa deras lilla pudel.

Hur ser eran onsdag ut?

Idag blev det inte många timmars sömn, hur kunde jag vara så dum att jag gick å la mig efter tre? Milo bestämde sig liksom för att vakna vid fem snåret, så då va det bara att gå upp. Nu sover han som en stock igen och har gjort i några timmar. Jag däremot kan inte somna om, har druckit alldeles för mycket kaffe för det. Istället har jag fått timmarna att rulla med poker, min nya drog typ för fan så skoj det är och ett jävligt bra tidsfördriv om inte annat! Idag ska jag köra en "TMKD" = tvätta-Milo-kläder-dag! Det går åt en hel del när man har en liten spyunge här hemma. Sen blir det vell till att plocka å städa som vanligt, förstår inte hur det kan bli så rörigt hela tiden? Eller så är det bara jag som är jävligt pedant...

Har precis suttit å kollat igenom alla bilderna från förlossningen, jag kommer aldrig tröttna på att titta på dom. De väcker så många känslor och fina minnen av att kolla på dom. Det är och förblir den mest smärtsamma men lyckligaste dagen i mitt liv, den känslosammaste dagen jag någonsin varit med om. När jag ser på bilderna idag fylls mitt inre av samma känslor och lycka, den glädje Milo ger oss är obeskrivlig. Att få barn är verkligen en riktig gåva ♥

Så här gott brukar våran prins sova vid den här tiden, men inte ikväll inte. Han är klarvaken och verkar inte ha några planer på att somna heller. I alla fall inte med Mario, som för övrigt har försökt få honom att somna i över en halv timma nu. Blir nog till att jag får ta över snart, han brukar liksom somna hos sin mami. Varför vet jag inte, har vell magic powers eller nått. Fast tror nog jag låter Mario kämpa ett tag till, bara för att liksom.

Sov gott!

Det är inte konstigt att jag stirrar mig blind på min lilla sötnos ♥

Så kommer jag alltid finnas vid din sida ♥

Tidigare ikväll gjorde vi vårat första besök på Sachsska och det va ju INTE roligt, fast det brukar ju inte sjukhusbesök vara heller. Men det är än mer jobbigt när det gäller ens egna barn, man känner sig så hjälplös. Vi åkte in då han fick feber, är förkyld och hostar. Han har även varit slö hela dagen och har typ bara sovit, när han väl varit vaken har han varit grinig som bara den. Inte alls likt honom... När vi kom in hade febern sjunkit lite, så vi blev hemskickade igen men stiger den måste vi åka in bums. Likadant om han fortfarande är lika slö imorgon eller han börjar äta dåligt. Förhoppningsvis frisknar han till snart, jag hoppas i alla fall det av hela mitt hjärta. För det gör riktigt ont att se han så dålig! ♥

Tack för alla underbara råd och tips jag fick utav er i inlägget under, det värmer verkligen att det är så många som tar sig tiden att skriva. Jag har ammat och pumpat utav bara den, men än så länge har det inte blivit nån större skillnad och vi har fått köra på ersättning då Milo inte blivit mätt. Vilket inte är så konstigt... Men jag ska fortsätta så får vi se om de sätter igång igen!

Idag hade vi en riktig myskväll här hemma tillsammans med Cornelia och Micke som kom förbi, det blev kinamat och en massa prat. En riktig trevlig söndagskväll, den trevligaste på länge om jag ska vara ärlig.

By the way så fick Milo ligga i sitt babygym för första gången idag, han tyckte det va väldigt spännande... ett tag... tills han tröttnade å ville käka istället, mitt lilla matvrak ♥ Nu sover korven så jag passar på med ett inlägg som vanligt när jag får den där lilla tiden över. Måste ta tag i designen, min lilla älskling måste ju vara med på headern han med!

I alla fall om man tittar på alla julklappar han fick!

I natt har Milo inte alls sovit bra, i alla fall inte lika bra som han brukar. Å nu är vi uppe för dagen och jag som hade hoppats på en sovmorgon, men Milo är bossen i den här situationen. Vill han att vi ska vara vakna så blir det så, bara att gilla läget liksom! Mario har jag låtit va, han får fortsätta sova. Det behöver han som jobbar å sliter varje dag! Nu ska vi ta å mysa framför tv:n och bara vara, tjingeling!

Idag skulle vi egentligen ha åkt till MVC, men ville inte ta ut lillen i snökaoset så jag ringde och avbokade. Min bm förstod och tyckte att jag gjorde rätt i det. Dagen har gått på fort, lillbrollan va över ett tag å gosade gärnet med Milo. Jag passade på att fixa lite här hemma och mig själv också för den delen. Vi ska nämligen iväg lite senare å skriva på faderskapspapper, så Mario står som vårdnadshavare han med. För som det ser ut idag är det bara jag som är registrerad som det, så är det tydligen när man inte är gifta... Vi ska även passa på att svänga förbi coop å köpa hem lite modersmjölkersättning och en del annat. Å för alla er som nu undrar, JA jag kör både med amning och ersättning. Inget fel med det som dom flesta (tydligen?) verkar tycka. Så länge han får mat, trygghet och kärlek så går det faktiskt att variera. Å så var denna diskussionen klar innan den ens hann påbörjas, great! Dags att hänga tvätt för min del, so long!

Idag är Milo alltså 3 veckor gammal, det är helt sjukt vad tiden går fort. Snart är han vell tonåring och springer ute å röjjer med en orolig mamma här hemma... Man får verkligen ta vara på den här tiden, för som alla säger så går det fortare än man tror. Men jag njuter av varje sekund! Det bästa är nog mornarna, när man vaknar upp å får se världens sötaste ansikte som ligger å tittar på en. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång, lika rörd och känslofylld. Det är nästan så att jag vill börja gråta av glädje varje gång jag tittar på honom, för shit vad jag älskar den där lilla krabaten!

Just nu ligger han å sover, så jag passar på att få in ett inlägg och sedan ska jag börja plocka lite här hemma. Det behövs verkligen om man säger så! Alla småbarnsföräldrar förstår nog vad jag menar, för man hinner inte med allt på samma sätt som innan. Nu får man stå ut med att det är lite rörigt, inget mer med det!

Tidigare ikväll fick Milo sig ett härligt bad i badbaljan vi fått av mor min, han tycker verkligen om att bada även om han ser lite skeptiskt ut innan. Men väl i vattnet ser man att han verkligen njuter, min lilla guldklimp ♥

Allting går så bra här hemma med Milo, han är så snäll så. Det är inte alls mycket skrik och gråt, jag hade förväntat mig mer om man säger så. Just nu ligger han å sussar och jag ska alldeles strax göra honom sällskap. Om han nu inte kommer vakna å vilja vara vaken i två timmar, det är liksom nån grej han fått för sig. Att när mamma ska sova så ska han bli as pigg typ, så har det i alla fall varit dom senaste kvällarna. Å då spelar det ingen roll om jag hoppat i säng nio, tio eller elva. Det är som om han har det där inprintat, att han ska vakna då. Nu håller vi tummarna för att han fortsätter sova och om inte... Ja då får jag vell ta en poker eller nått för att hålla mig vaken. Ja farsan har fått mig att bli "pokertorsk" på pokerstars, men fan så kul det är!

Att bli mamma är det absolut bästa som hänt mig, har nog aldrig tidigare känt en sådan stark lycka som jag känner nu. Även fast man inte får den sömn man behöver och även fast jag tvingas gå upp halv sju en söndag morgon så njuter jag av varje sekund. Jag verkligen älskar det här livet, det är liksom här jag hör hemma. Tänk om jag vetat det tidigare? Då hade jag nog haft ett helt fotbollslag vid det här laget (skämtosido)

Jag förstår inte människor som inte vill skaffa barn, snacka om att dom missar något. För det är verkligen det bästa som kan hända en, ingenting kommer någonsin komma upp i samma nivå. Än värre är det för dom som verkligen vill ha barn men som inte kan få, för det är något som alla borde ha rätten till när dom väl känner sig mogna för det ansvarstagandet. Tur nog finns det i dagens läge bra många hjälpmedel och sen har vi ju adoption också som alternativ. But still, tiden när man är gravid är ju speciell den med. Redan då skapar man starka band till barnet, band som förstärks ytterliggare när man träffas för första gången.

En vän till mig skrev för ett tag sedan att Milo är ett praktexempel på gudagåva till son och vet ni? Hon har rätt, det är han verkligen! Han är den finaste och värdefullaste gåva jag någonsin fått, den viktigaste personen i mitt liv. Den jag älskar mest av allt och den jag skulle gå genom eld och vatten för.

Just nu sitter jag alltså vaken medans alla andra sover, Milo har också somnat igen å jag funderar på vad jag ska hitta på. Behöver städa, men att dra igång dammsugaren åtta på morgonen uppskattas nog inte av sambon. Ett annat alternativ är att hoppa i säng igen, ganska trött är man ju.

Dagen har varit jätte mysig, den började med att vi åkte till Handen på förmiddagen å shoppade lite. Jag har äntligen fått tillbaka lusten att köpa lite skoj åt mig själv för en gångs skull. Det åkte med en tröja och en grymt snygg topp från Gina samt lite smink från Kicks. Sedan handlade vi en julklapp till Milo och födelsedagspresent till min brorsson som blir fyra snart. Sjukt vad tiden går fort! Egentligen va tanken att vi skulle handla flera julklappar så vi va klara på den fronten, men det blev lite stressigare än vi tänkt så vi får helt enkelt ta det någon annan dag istället. Mysan och Steven va här på fika också, det va mys att bara umgås å snacka lite skit med dom. Idag badade vi även Milo för första gången, han verkade faktiskt gilla det. Efter blev det lite mat och nu sover han som en stock, trött efter dagens bravader. Så jag tänkte att jag skulle skriva ner förlossningsberättelsen, kul va?


Förlossningsberättelse:

Det hela började på riktigt tisdagen den 23 november, jag hade värkar från och till under dagen men som bara blev värre och värre ju längre tiden gick. Vid 18 tiden började värkarna bli regelbundna med sju minuters mellanrum så jag ringde in till Södersjukhuset för att rådfråga hur jag skulle göra. Hon jag pratade med berättade då att det va fullt hos dom, men att hon tyckte att jag skulle vänta lite till. Hon sa åt mig att lägga mig i ett varmt bad och avvakta tills värkarna kom lite tätare å förhoppningsvis hade dom fått iväg några då så jag kunde komma in, annars skulle hon prata med Huddinge å kolla om dom hade plats. Runt nio tiden kände jag att det började bli för jobbigt, värkarna kom med fem minuters mellanrum och jag kände att det va dags att åka in för i alla fall en kontroll. Jag ringde upp dom på SÖS och hon sa att hon fått iväg några ner till BB så att det fanns rum lediga och även att vi skulle åka in på en kontroll. Jag ringde mamma som kom och hämtade mig och Mario och sedan bar det av mot SÖS. Väl inne möttes vi av en underbar personal och fick genast ett eget rum. Barnmorskan som jag fick va en av dom underbaraste människor jag någonsin mött och min första fråga va om hon skulle vara vid min sida under hela tiden. Hennes svar blev att hon hoppades på det, men att hon slutade sju på morgonen och att jag då va tvungen att föda innan. Gissa om jag höll tummarna för att jag skulle lyckas göra det? Barnmorskan började att sätta på en CTG för att mäta värkarna och Milos hjärtljud, sedan gjorde hon en kontroll för att se om jag öppnat mig något. Å visst hade jag det, hela fyra centimeter. Så nu va det bara att vänta, men en bit på vägen va vi i alla fall.

Efter ett tag bestämde jag mig för att ta ett bad i deras jacuzzi för att lindra värken lite, Mario och mamma följde med som sällskap. För det sista jag ville just då var att vara ensam! Dock tröttnade jag på att bada ganska fort, har aldrig varit en som gillar att ligga i ett varmt bad en längre stund. Så även fast värken lindrades lite bestämde jag mig ganska fort för att gå upp och hitta på något annat istället. Barnmorskan sa då åt mig att va uppe å gå i korridoren ett tag, något jag gjorde. Så under tiden Mario somnade på fotöljen i rummet var jag å mamma uppe å trallade å skrattade å fnissade åt allt möjligt ute i korridoren. Efter att vi gått och gått och gått så blev jag tillslut trött och vi begav oss tillbaks till rummet. Barnmorskan kom in igen å kollade om jag öppnat mig nå mer, å det hade jag. 6-7 cm va jag nu öppen men vattnet hade fortfarande inte gått, så bm beslutade sig för att ta hål på fosterhinnorna. Något som jag efter trodde skulle bli min död. Allting hade gått så bra innan, visst jag hade värkar men dom va inte alls så smärtsamma. Jag klarade av dom utan att ta något och helt ärligt så trodde jag inte att det skulle vara så farligt att föda barn. Hah! Om jag bara vetat! Så fort hon tagit hål på fosterhinnorna och allt vatten började forsa ut så började också dom där RIKTIGA MARDRÖMSVÄRKARNA! Smärtan går inte att beskriva, jag bad om lustgasen som senare kom att bli min bästa vän under dom där hemska timmarna. Ju längre tiden gick dessto ondare fick jag, jag vägrade ta bort lustgasen från min mun. Egentligen så hjälpte den inte mer än att den gjorde mig helt väck i huvudet, för lika ont gjorde det ändå. Jag fick för mig en massa konstiga saker, ena sekunden fattade jag ingenting å trodde att dom skulle ta mitt barn ifrån mig och i andra sekunden va jag klar i huvudet men kunde inte prata. Riktigt läskigt faktiskt, men ändå ville jag inte vara utan den där lustgasen. Den blev konstigt nog en trygghet i denna främmande situation jag befann mig i. Jag kommer ihåg hur jag innerligt önskade att dom skulle ge mig epiduralen, ändå visste jag att det va uteslutet och att det inte skulle hända. Men jag kommer ihåg hur jag hoppades att dom skulle säga att jag kunde ta den ändå. Som jag vetat blev det aldrig så och jag fick pina mig igenom värk efter värk.

När krystningsvärkarna sedan satte igång så blev det genast mycket lättare på nå sätt, det gjorde ont men jag va så fokuserad på att krysta. Det va en sån kraft att det inte går att beskriva, man måste uppleva det för att förstå. Lustgasen försvann, jag ville liksom vara klar i huvudet inför mitt första möte med min son och inte lika väck som om man skulle ha hällt i sig en hel flaska tequila. Efter att jag hållit på i 45 minuter började orken försvinna, jag krystade och krystade men han kom aldrig. Upprepade gånger sa jag att jag inte orkade mer, att jag ville hem och lägga mig i min säng. Självklart fick jag inte som jag ville, men jag va så slut å tömd på krafter att jag snart inte visste vart jag skulle ta vägen. När jag sedan fick höra att hans hjärtljud hade sjunkit, att dom kanske behövde klippa där nere och att dom tillkallade en läkare så blev jag ännu mer bestämd att han skulle ut. Å jäklar vilken kraft jag fick, jag undrar fortfarande vart den kom ifrån? Jag tog i allt vad jag hade och sen sa det bara splosh. Värkarna slutade, det onda försvann och jag hörde Milo för första gången. Han skrek på som bara den och dom la upp honom på mitt bröst. Vi fick även reda på varför det tagit sån tid, Milo låg fel med huvudet. Snett och uppåt på nå sätt och det va därför det va så svårt att få ut honom. Men tillslut gick det och jag behövde inte klippas, Milo mådde bra och jag sprack ingenting. Efter förlossningen var jag så omtumlad och känslorna flödade. Där låg han, det finaste jag någonsin sett. Min son, mitt barn. Känslan går inte att beskriva, lyckan va oändlig. Han tittade på mig en bra stund innan det va dags för honom att ammas för första gången. Vi knöt an till varandra på en gång och jag har svårt att förstå hur man kan älska någon så mycket, för det jag känner för Milo, den kärlek jag känner för honom är så stark och något jag aldrig trott va möjligt. Hur kan man älska så mycket? 05:47 den 24 november (på beräknat datum) föddes alltså min lilla ögonsten, det vackraste barn jag någonsin skådat. Mitt allt ♥



En massa tack till Mario och mamma som va med under hela tiden, som stöttade och puschade mig genom alla jobbiga timmar. Å tusen tack till pappa som va hemma å tog hand om hundarna under tiden vi va på SÖS. Utan er hade jag aldrig klarat det ♥



Jag, Mario och Milo stannade kvar på BB fram till fredag, efter 12 fick vi äntligen åka hem och påbörja vårat nya liv tillsammans som en familj. Milo är nu 10 dagar och mår jätte bra. Han går upp i vikt som han ska och är stark som attans. Min kärlek för dom två går inte att beskriva ♥



Mamma älskar dig mest av allt ♥

 

Skulle precis börja med förlossningsberättelsen, men så vaknade Milo. Så jag bjuder på några bilder istället så hoppas vi att jag har tid å få in den imorgon ♥

Tack för alla gratulationer, det är verkligen jätte roligt att läsa. För jag läser fortfarande varenda kommentar även om jag inte svarar på dom. Det beror på att jag inte har den tiden längre, men det har ni nog förstått vid det här laget. Det är verkligen underbart att vara mamma, jag bara älskar det. Kan sitta och titta på min älskling i timmar, han är verkligen perfekt! Jag har svårt att förstå hur vi har kunnat skapa något så vackert, något som är en del av mig och en del av Mario. Det är sant som dom säger, att man inte vet vad riktigt kärlek är först man skaffar barn. För det är verkligen en stark kärlek, en annan sorts kärlek som jag bara kommer känna för mina barn och i detta fall för Milo.

Helgen har gått på fort, det har varit fullt hus här hemma. Gissa om vi fått en massa till Milo, han blir verkligen bortskämd lillen. Alla i vår omgivning är så givmilda, en massa tack till er! Sen har fått en bil också av Marios mamma och hennes man, en svart mazda 02 halvkombi. Den är jätte fin och hade inte kunnat komma lägligare än nu. Så ja allting flyter på bra nu och jag blir bara lyckligare och lyckligare för varje dag som går.

Idag ska vi på återkontroll borta på SÖS men innan hade jag tänkt hinna till handen för att spana runt lite. Sen ska jag hämta ut mitt leg också, något jag egentligen skulle ha gjort i onsdags. Men då låg jag ju inne på SÖS å födde så den planen sprack ju. Ne ni, dags att väcka Mario så han kan ta Milo. Cause I need a shower!

Tjingeling!

Den 24 November klockan 05:47 kom Milo till världen, han vägde 4150 gram och var 52 cm lång. Lyckan är obeskrivlig och känslorna flödar, han är utan tvekan det bästa jag varit med om! Kommer skriva förlossningsberättelsen nån dag framöver, för nu ska jag passa på att vila lite medans Milo sover. Man får liksom passa på om man ska orka med natten, för då blir det inte mycket sömn kan jag lova! Nu har ni i alla fall fått sett mitt lilla mirakel ♥