Att bli mamma är det absolut bästa som hänt mig, har nog aldrig tidigare känt en sådan stark lycka som jag känner nu. Även fast man inte får den sömn man behöver och även fast jag tvingas gå upp halv sju en söndag morgon så njuter jag av varje sekund. Jag verkligen älskar det här livet, det är liksom här jag hör hemma. Tänk om jag vetat det tidigare? Då hade jag nog haft ett helt fotbollslag vid det här laget (skämtosido)

Jag förstår inte människor som inte vill skaffa barn, snacka om att dom missar något. För det är verkligen det bästa som kan hända en, ingenting kommer någonsin komma upp i samma nivå. Än värre är det för dom som verkligen vill ha barn men som inte kan få, för det är något som alla borde ha rätten till när dom väl känner sig mogna för det ansvarstagandet. Tur nog finns det i dagens läge bra många hjälpmedel och sen har vi ju adoption också som alternativ. But still, tiden när man är gravid är ju speciell den med. Redan då skapar man starka band till barnet, band som förstärks ytterliggare när man träffas för första gången.

En vän till mig skrev för ett tag sedan att Milo är ett praktexempel på gudagåva till son och vet ni? Hon har rätt, det är han verkligen! Han är den finaste och värdefullaste gåva jag någonsin fått, den viktigaste personen i mitt liv. Den jag älskar mest av allt och den jag skulle gå genom eld och vatten för.

Just nu sitter jag alltså vaken medans alla andra sover, Milo har också somnat igen å jag funderar på vad jag ska hitta på. Behöver städa, men att dra igång dammsugaren åtta på morgonen uppskattas nog inte av sambon. Ett annat alternativ är att hoppa i säng igen, ganska trött är man ju.