Dagen har varit jätte mysig, den började med att vi åkte till Handen på förmiddagen å shoppade lite. Jag har äntligen fått tillbaka lusten att köpa lite skoj åt mig själv för en gångs skull. Det åkte med en tröja och en grymt snygg topp från Gina samt lite smink från Kicks. Sedan handlade vi en julklapp till Milo och födelsedagspresent till min brorsson som blir fyra snart. Sjukt vad tiden går fort! Egentligen va tanken att vi skulle handla flera julklappar så vi va klara på den fronten, men det blev lite stressigare än vi tänkt så vi får helt enkelt ta det någon annan dag istället. Mysan och Steven va här på fika också, det va mys att bara umgås å snacka lite skit med dom. Idag badade vi även Milo för första gången, han verkade faktiskt gilla det. Efter blev det lite mat och nu sover han som en stock, trött efter dagens bravader. Så jag tänkte att jag skulle skriva ner förlossningsberättelsen, kul va?


Förlossningsberättelse:

Det hela började på riktigt tisdagen den 23 november, jag hade värkar från och till under dagen men som bara blev värre och värre ju längre tiden gick. Vid 18 tiden började värkarna bli regelbundna med sju minuters mellanrum så jag ringde in till Södersjukhuset för att rådfråga hur jag skulle göra. Hon jag pratade med berättade då att det va fullt hos dom, men att hon tyckte att jag skulle vänta lite till. Hon sa åt mig att lägga mig i ett varmt bad och avvakta tills värkarna kom lite tätare å förhoppningsvis hade dom fått iväg några då så jag kunde komma in, annars skulle hon prata med Huddinge å kolla om dom hade plats. Runt nio tiden kände jag att det började bli för jobbigt, värkarna kom med fem minuters mellanrum och jag kände att det va dags att åka in för i alla fall en kontroll. Jag ringde upp dom på SÖS och hon sa att hon fått iväg några ner till BB så att det fanns rum lediga och även att vi skulle åka in på en kontroll. Jag ringde mamma som kom och hämtade mig och Mario och sedan bar det av mot SÖS. Väl inne möttes vi av en underbar personal och fick genast ett eget rum. Barnmorskan som jag fick va en av dom underbaraste människor jag någonsin mött och min första fråga va om hon skulle vara vid min sida under hela tiden. Hennes svar blev att hon hoppades på det, men att hon slutade sju på morgonen och att jag då va tvungen att föda innan. Gissa om jag höll tummarna för att jag skulle lyckas göra det? Barnmorskan började att sätta på en CTG för att mäta värkarna och Milos hjärtljud, sedan gjorde hon en kontroll för att se om jag öppnat mig något. Å visst hade jag det, hela fyra centimeter. Så nu va det bara att vänta, men en bit på vägen va vi i alla fall.

Efter ett tag bestämde jag mig för att ta ett bad i deras jacuzzi för att lindra värken lite, Mario och mamma följde med som sällskap. För det sista jag ville just då var att vara ensam! Dock tröttnade jag på att bada ganska fort, har aldrig varit en som gillar att ligga i ett varmt bad en längre stund. Så även fast värken lindrades lite bestämde jag mig ganska fort för att gå upp och hitta på något annat istället. Barnmorskan sa då åt mig att va uppe å gå i korridoren ett tag, något jag gjorde. Så under tiden Mario somnade på fotöljen i rummet var jag å mamma uppe å trallade å skrattade å fnissade åt allt möjligt ute i korridoren. Efter att vi gått och gått och gått så blev jag tillslut trött och vi begav oss tillbaks till rummet. Barnmorskan kom in igen å kollade om jag öppnat mig nå mer, å det hade jag. 6-7 cm va jag nu öppen men vattnet hade fortfarande inte gått, så bm beslutade sig för att ta hål på fosterhinnorna. Något som jag efter trodde skulle bli min död. Allting hade gått så bra innan, visst jag hade värkar men dom va inte alls så smärtsamma. Jag klarade av dom utan att ta något och helt ärligt så trodde jag inte att det skulle vara så farligt att föda barn. Hah! Om jag bara vetat! Så fort hon tagit hål på fosterhinnorna och allt vatten började forsa ut så började också dom där RIKTIGA MARDRÖMSVÄRKARNA! Smärtan går inte att beskriva, jag bad om lustgasen som senare kom att bli min bästa vän under dom där hemska timmarna. Ju längre tiden gick dessto ondare fick jag, jag vägrade ta bort lustgasen från min mun. Egentligen så hjälpte den inte mer än att den gjorde mig helt väck i huvudet, för lika ont gjorde det ändå. Jag fick för mig en massa konstiga saker, ena sekunden fattade jag ingenting å trodde att dom skulle ta mitt barn ifrån mig och i andra sekunden va jag klar i huvudet men kunde inte prata. Riktigt läskigt faktiskt, men ändå ville jag inte vara utan den där lustgasen. Den blev konstigt nog en trygghet i denna främmande situation jag befann mig i. Jag kommer ihåg hur jag innerligt önskade att dom skulle ge mig epiduralen, ändå visste jag att det va uteslutet och att det inte skulle hända. Men jag kommer ihåg hur jag hoppades att dom skulle säga att jag kunde ta den ändå. Som jag vetat blev det aldrig så och jag fick pina mig igenom värk efter värk.

När krystningsvärkarna sedan satte igång så blev det genast mycket lättare på nå sätt, det gjorde ont men jag va så fokuserad på att krysta. Det va en sån kraft att det inte går att beskriva, man måste uppleva det för att förstå. Lustgasen försvann, jag ville liksom vara klar i huvudet inför mitt första möte med min son och inte lika väck som om man skulle ha hällt i sig en hel flaska tequila. Efter att jag hållit på i 45 minuter började orken försvinna, jag krystade och krystade men han kom aldrig. Upprepade gånger sa jag att jag inte orkade mer, att jag ville hem och lägga mig i min säng. Självklart fick jag inte som jag ville, men jag va så slut å tömd på krafter att jag snart inte visste vart jag skulle ta vägen. När jag sedan fick höra att hans hjärtljud hade sjunkit, att dom kanske behövde klippa där nere och att dom tillkallade en läkare så blev jag ännu mer bestämd att han skulle ut. Å jäklar vilken kraft jag fick, jag undrar fortfarande vart den kom ifrån? Jag tog i allt vad jag hade och sen sa det bara splosh. Värkarna slutade, det onda försvann och jag hörde Milo för första gången. Han skrek på som bara den och dom la upp honom på mitt bröst. Vi fick även reda på varför det tagit sån tid, Milo låg fel med huvudet. Snett och uppåt på nå sätt och det va därför det va så svårt att få ut honom. Men tillslut gick det och jag behövde inte klippas, Milo mådde bra och jag sprack ingenting. Efter förlossningen var jag så omtumlad och känslorna flödade. Där låg han, det finaste jag någonsin sett. Min son, mitt barn. Känslan går inte att beskriva, lyckan va oändlig. Han tittade på mig en bra stund innan det va dags för honom att ammas för första gången. Vi knöt an till varandra på en gång och jag har svårt att förstå hur man kan älska någon så mycket, för det jag känner för Milo, den kärlek jag känner för honom är så stark och något jag aldrig trott va möjligt. Hur kan man älska så mycket? 05:47 den 24 november (på beräknat datum) föddes alltså min lilla ögonsten, det vackraste barn jag någonsin skådat. Mitt allt ♥



En massa tack till Mario och mamma som va med under hela tiden, som stöttade och puschade mig genom alla jobbiga timmar. Å tusen tack till pappa som va hemma å tog hand om hundarna under tiden vi va på SÖS. Utan er hade jag aldrig klarat det ♥



Jag, Mario och Milo stannade kvar på BB fram till fredag, efter 12 fick vi äntligen åka hem och påbörja vårat nya liv tillsammans som en familj. Milo är nu 10 dagar och mår jätte bra. Han går upp i vikt som han ska och är stark som attans. Min kärlek för dom två går inte att beskriva ♥



Mamma älskar dig mest av allt ♥