Varit på Huddinge sjukhus hela fm å tagit en massa prover på Milo. Vi har nämligen påbörjat en utredning för att se om han ärvt samma sjukdom som jag har, vilket jag verkligen hoppas att han slipper! Visserligen är det inget allvarligt, en blödarsjuka som leder till att blodet inte koagulerar som det ska. Man blöder mer, har lättare att få blåmärken osv. Men vid en operation eller olycka kan det faktiskt vara avgörande att veta. Jag höll på att dö vid tre års åldern då dom inte visste att jag hade den. Opererade bort polyperna och höll på att förblöda, fick sedan ligga i respirator. Likadant när jag va 17 och opererade bort halsmandlarna, det som skulle vara en dagsoperation slutade med övernattning då jag inte slutade blöda då heller. Vaknade upp på uppvaket av att jag höll på å drunkna i mitt eget blod, helt hemskt! Sen när jag blev gravid gjorde dom en utredning och jag fick reda på vilken typ av blödarsjuka jag hade. Tack å lov för det, annars hade jag vell förblött på förlossningen. Milo har redan visat några tecken på att kunna ha något fel på koaguleringssystemet, men jag håller alla mina tummar och tår för att det inte är så! Han va i alla fall jätte duktig och skrattade sig igenom hela händelsen, tusen tack till den som uppfann bedövningsplåstret! Jag hade förberett mig på en massa gråt och skrik, men det blev rena motsatsen istället. Vilket jag är glad för, för att se ens barn ha ont är det värsta som finns!