Jag, en hönsmamma?
Mario trallade nyss iväg med Milo, dom ska till hans moster å grilla lamm eller vad han nu snacka om? Å här sitter jag, med en klump i magen. Det är liksom första gången Mario tar med sig Milo själv på nå sånt (om man nu bortser från vanliga promenader som han brukar ta med lillknodden). But still... Annars har han ju bara haft honom själv här hemma, men det är liksom skillnad. Jag har varit som ett nervvrak den senaste timmen, "glöm inte det", "du måste hålla koll på honom", "tänk på att du måste kunna tolka hans signaler" and so on. Tillslut sa han att jag skulle sluta vara så nervös å kallade mig för hönsmamma. Jösses, är det verkligen vad jag har blivit? En hönsmamma? Jo, jag tror nog så. Å fan så jobbigt det är, men mest av allt är det jobbigt att vara här hemma utan Milo. Det är så tyst, ensamt och bara alldeles tomt...
Det roliga är att jag innerst inne vet att det kommer gå bra, Mario har koll och är en jätte bra pappa. Men ändå så känner jag så här, varför gör jag det? Någon annan som känner igen sig? För fan så jobbigt det är...
Jag kände också sådär förut när gumsan och hennes pappa var iväg själva någonstans. Jag var rädd för att han inte ska komma ihåg att ge henne mat (vilket han naturligtvis gjorde!). Dessutom var jag orolig för att det skulle hända något,men det kan det ju faktiskt göra när jag är med också. Jag vet inte varför det blir så,men jag tror de flesta mammor blir lite nojiga när deras barn är någonstans utan dem :)
