Vi är fortfarande sjuka här hemma, den som blivit bättre är vell jag. Men det är ett heltidsjobb att ta hand om en sjuk son och nu även en sjuk sambo, för jisses så förkylda bägge två är!

Inte nog med det så sket sig mitt försök att få igång amningen totalt efter magsjukan och jag som kämpat så! Nu är det bara att börja om igen, vilket inte alls känns så roligt. Det är riktigt påfrestande, i alla fall psykiskt. Innan förstod jag inte att kvinnor kunde må dåligt över att inte kunna amma sina barn, det finns ju ersättning så vad spelar det för roll? Nu däremot... nu förstår jag...

Frustrerande men ändå hoppfull kommer jag ge det ett sista försök, funkar det inte nu då lägger jag ner. För jag mår bara dåligt av att dag efter dag försöka få min prins mätt, men utan resultat. Jag är trött på att endast kunna pumpa ut 25 ml från bägge brösten och psyket tär när jag ständigt känner mig som världens sämsta mamma på grund av att amningen strular. Jag älskar min prins för mycket för att kunna se honom så frustrerad som han blir när han suger för fulla muggar utan att det kommer ut något, när han skakar sitt lilla huvud å skriker i frustration över att inte bli mätt. Jag plågas av alla människors dömande ansiktsuttryck de ger när man säger att man inte ammar för att man inte har tillräckligt med mjölk.
Allt detta... det tär verkligen på ens inre...