Det har varit sjukstuga här hemma dom senaste dagarna, både jag och Milo är dunderförkylda med hosta och feber. Inte alls roligt! Så idag blev det en tripp till läkaren och som vanligt när man ska till läkaren i den här hålan så är det jordens jävla väntetid. Hela en och en halv timma fick vi vänta, helt sjukt! Kan ju säga att det inte alls va speciellt lätt att hålla Milo road, särskilt när lilleman är dålig och grinig så in i norden. Men det gick, allting går om man bara vill...

Annars har jag galet ont i magen (som vanligt nu för tiden), känner mig så ensam och tom. Samtidigt som jag ser fram emot framtiden så är jag så fruktansvärt rädd för vad den har att ge. Rädd att bli lämnad ensam och övergiven, rädd att släppa in nya människor i mitt liv. När Milo blev till så såg jag så mycket fram emot livet som en familj, jag hade aldrig kunnat tro att jag i slutändan skulle stå här själv. Det känns som om jag misslyckat, jag failade... Ändå vet jag att det inte är mitt fel, jag vet att jag försökt till 100 procent. Det var inte jag som förstörde våran familj, inte jag som gav upp. Ni kan inte ana hur sviken jag känner mig, hur ont det gör inom mig när jag tänker tillbaka på allt som hänt, alla ord som sagts och alla löften som brytits. Ju mer jag tänker, desto ondare gör det. Ju ondare det gör desto mer kommer jag till insikt över att jag valt rätt.

Imorgon ska jag i alla fall på ett viktigt möte som är avgörande för min och Milos framtid tillsammans, jag hoppas verkligen att det går vägen, att allt går som det ska gå. För annars är jag tillbaka på ruta ett igen, men utan någon plan B den här gången.