Dagarna rullar på och jag med dom kan man vell säga... Det är verkligen härligt att ha kommit ut i arbetslivet igen och jag trivs som fisken i vattnet. Däremot får jag seperationsångest varje gång jag måste lämna Milo. Det är verkligen jätte jobbigt och jag önskar att jag kunde få spendera varenda sekund tillsammans med honom. Dessvärre funkar det inte så, verkligheten ser inte ut så, tyvärr... Jag får om och om igen påminna mig själv om att jag gör det för våran skull, allra mest för hans. Jag gör det för att han ska få en trygg och stabil framtid, för att spara pengar så vi kan upptäcka världen tillsammans och göra en massa roligheter. Men det är tufft, jätte tufft... Jag skulle ljuga om jag sa nånting annat. Men lilleman får mig att kämpa, se det positiva i allt och fortsätta framåt. Just därför är det så svårt att vara utan honom. Han är liksom ljuset i mitt liv och ingen kan få mig på så bra humör som just han kan. Min lilla guldklimp, min skatt, mitt allt ♥