Min och Marios realation till varandra blir bara bättre och bättre, vi har båda kommit över den där svåra biten och jobbar mer med våran vänskapsrelation. Vi hade faktiskt ett långt samtal tidigare idag om allt möjligt och det känns så jävla bra att vi ligger på samma plan. Vi är överens, mår båda bra och har sagt det att vi får se vad som händer i framtiden. Men just nu är vi bara vänner, kanske lite mer, mehe! Nej men han har sitt, jag har mitt. Ändå finns vi där å stöttar å bryr oss om varandra. Vi älskar ju fortfarande varandra, det kommer vi alltid göra. Med tanke på att vi har ett barn ihop så vore något annat konstigt. Om vi kommer bli tillsammans igen kan jag inte svara på, jag tror inte det men man vet ju aldrig vad som händer om 1 år, 5 år eller 10 år? Mario va inte bara min sambo och största kärlek förut utan även en av mina bästa vänner och jag är så glad att jag fått den vännen tillbaka... Skulle han träffa någon skulle jag acceptera det, vara glad för hans skull och hoppas att det är en vettig och ansvarsfull person. Någon som faktiskt kan ta det att vi träffas, måste prata med varandra och faktiskt har ett barn tillsammans. Min största rädsla är om han skulle hitta en liten snorunge som inte mognat till än, ni andra ensamstående mammor förstår nog exakt vad jag menar med det. Jag tänker i första hand på Milo - alltid! Å klart som fan vill jag inte att han ska behöva umgås med någon som inte ens kan ta hand om sig själv. Men det tar vi när den dagen kommer... Jag har inte träffat någon, helt ärligt så vet jag inte om jag ens skulle vilja gå in i ett förhållande nu.