Morgonen har vi spenderat med en massa mys och bus här hemma, sedan kom farsan hem en snabbis från sjukhuset också. Farmor har fortfarande inte somnat in, men det kan hända när som helst och pappa vill vara där när det händer. Han har liksom varit där sen i söndags, så det är några dagar nu. Det är en påfrestande väntan och jag hoppar fortfarande till när telefonen ringer. Som när han kom hem imorse, då tänkte jag att nu har farmot gått bort, nu lever hon inte längre. Men så va inte fallet, både på gott och på ont. Jobbigt är vad det är... Jag är verkligen glad över att ha Milo i min närvaro hela tiden och som pappa säger, det va nog nån mening med att han skulle komma till. Min lilla ögonsten!