Har skrivit inlägg efter inlägg, meningar efter meningar, ord efter ord. Om och om igen markerar jag texten och raderar den. Jag vill blotta mina känslor för er, men jag kan inte. Jag vill få ut allt jag känner, men vågar inte. Det är svårt, det är jobbigt att behöva känna så här. Jag har alltid haft svårt vad det gäller döden, jag vet inte hur jag ska tackla den. Då är det lättare att stänga in sig själv och helst av allt, låtsas om som den inte finns. Men jag kommer inte ifrån verkligheten, inte den här gången. Den är för stark för mina murar jag byggt upp, sakta sakta tränger den sig igenom. River ner sten efter sten och gör mig allt svagare. Jag kanske verkar kall, men det är bara för att skydda mig själv. Behöver jag inte känna så gör det inte ont.