Först vill jag börja med att säga tack, tack för att du tog dig tiden att skriva den där kommentaren. Du ger mig hopp om att allt kommer bli bättre och bättre för varje dag. Jag känner verkligen för dig, för jag vet hur ont det gör att gå skilda vägar. Även om jag och Mario var och är överens om beslutet så älskar jag honom inte mindre för det, känslorna finns där och kommer nog alltid finnas där på ett eller annat sätt. Det gör det hela så mycket jobbigare och svårare. Men jag är glad att jag har Milo, han (även som din son) lyser upp mina dagar och får mig att kämpa vidare. Ta nu hand om dig och din lilla guldklimp, varma kramar till dig!

Tack till er andra också för era gulliga ord, det värmer. Kramsi kramsi!