Jisses vad trött jag är, förstår inte att jag tar mig orken till att skriva ett inlägg när jag helst av allt bara vill sova. Men många där ute vill ju veta hur allt gått, så tar till de sista krafterna bara för er skull!

Operationen gjordes under lokalbedövning, vilket betyder att man är vaken under själva operationen. Något som va det mest obehagligaste och jobbigaste jag gjort under hela mitt liv och som jag helst skulle slippa att göra om. Det var verkligen psykiskt påfrestande och gränsen för över hur stark man är som individ sattes verkligen på prov. Själva bedövningsprocessen va nog bland det smärtsammaste jag varit med om, även om man inte kan tro det men fan va ont det gjorde. Själva operationen gick bra, det gjorde inte ont i början men man kunde känna hur dom skärde upp huden, hur de började såga å fila i skelettet. Det var den obehagligaste biten! I mitten på operationen började det göra riktigt ont, bedövningen hade antagligen getts i för liten dos. Så det blev ännu mer stickande och det gjorde ännu ondare än de första två bedövningssrutorna de tryckt in i foten. Jag skrek, bad han att skita i bedövningen och sa att jag hellre hade ont under tiden. Men de gick han inte med på, det skulle inte göra ont under operationen vilket är förståligt. Men den där jävla sprutan va tio gånger värre, tror inte ens att ni kan föreställa er hur ont det faktiskt gör först ni gjort det ingreppet. Det va hemskt, riktigt hemskt! Sedan gick allt ganska fort och tillslut var jag ihopsydd, bandaserad och redo att åka hem igen. Läkaren och alla i sjuvårdteamet va verkligen helt underbara, dom behandlade mig med omtanke och respekt. De var otroligt stöttande och en stor trygghet under operationen, tusen tack för det. Jag tror nog att jag aldrig tidigare varit med ett sådant starkt bemötande förut, dom gav mig kraft och mod på ett helt otroligt sätt.

Sen vill jag bara säga tack till far min som följde med mig och även till både han å Suss för att de är så snälla å  hjälper till med hundarna under dessa veckor då jag inte kommer kunna gå, jag är verkligen tacksam över det.

Nu ska jag äntligen få vila lite, trött som jag är. Bedövningen börjar släppa och smärtan smyger sig sakta fram, men vet ni? Stark som jag är ska jag fanimig försöka skippa smärtstillande, det värsta jag vet är att trycka i mig en massa jävla piller. Sen beror det helt klart på hur ont det kommer göra, men jag vill verkligen inte utsätta min kropp för en massa hokus pokus!



Så här ser bigballoboom foten ut just nu, svullen som fan och med så mycket badage så att de skulle kunna täcka hela kroppen.