Vill ni att jag ska skriva från hjärtat? Fine, here you go! Jag känner mig ensam, värdelös och helt jävla misslyckad. Den jag blivit, med alla hormoner... Den personen, det är inte jag...
Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot vårat lilla mirakel, men vägen dit är inte lika lätt som jag trodde att den skulle vara. Alla känslor, vart kommer dom ifrån? Varför känner jag så här? Vem har jag blivit egentligen?

Ensamheten är värst, för det finns inte riktigt någon som förstår. Jag vet att jag inte är ensam, att jag har min underbara familj och mina fina vänner som alltid finns där och ställer upp. Men vissa saker måste man gå igenom ensam, vissa saker kan inte ens de närmaste förstå hur mycket man än försöker förklara.

Nej, det har inte hänt något och dagen har faktiskt varit riktigt bra, särskilt kvällen som jag spenderade med mina älsklingsbrudar. Men ensamma nätter, dom klarar jag inte av längre för då kommer allting upp. Alla dom där jävla känslorna och rädslan för framtiden. Men oroa er inte, för snart kommer allting kännas bra igen och snart kommer Mario hem. 

Det är bara jobbigt för stunden...